kort.webblogg.se

.....Som liten var jag ofta orolig för mycket, främst skolan med en lärare som mobbade mig och min tvillingbror då vi var fosterbarn men djuren gav mig tröst när jag inte verbalt kunde uttrycka oron jag kände. Så många kattpälsar och kalvar som fått mina tårar och tröstat mig . När jag senare blev äldre och kunde uttrycka mig i ord fanns ändå alltid djuren där. 

 

Jag hade en höna när jag var 8 år, skötte henne med stor omsorg, när vi skulle resa på semester till Skåne i en vecka hade vi folk som tog hand om gården och djuren...När vi kom hem sprang jag direkt och letade efter min höna, hittade henne inte... Jag letade efter henne i flera månader... När jag blev äldre fick jag veta att man "nackat" henne strax efter vi for. Min oro och ängslan hade man väl kunnat bespara mig genom att säga sanningen, jag levde på hoppet och letade.

 

Mitt djurälskande satte begränsningar då mina föräldrar inte kunde hantera min sorg, en kalv dog och det fanns en massa hinder för att jag inte fick gå till ladugården på flera veckor, det var läxläsning, hjälpa mamma m.m

 

Själv hade jag valt sanningen, jag hade gråtit över de djur jag mist, gått vidare...Har själv varit tvungen att ta bort så många gamla hundar, hästar och katter och andra djur i mitt vuxna liv, har aldrig mörkat det för mina barn...Vi har gråtit ihop, jag har tagit ledigt för både mig och barn från skolan (mitt jobb)  Att få sörja är viktigt.

 

Såg artikeln om de moderslösa älgkalvarna man hittat och skulle avlivas, förtvivlan, vad lär vi våra barn...vi bryr oss inte om de små och försvarlösa, nej det finns regler och lagar som bestämmer över allt  se artikeln här

 

 

Så glad jag blev när de kan räddas, tron på mänskligheten kom tillbaka, se här