Jag är ett barnhemsbarn..
….så även min tvillingbror och min man... Säkert fanns vi där under samma tak på Barnhemsgatan i Västerås samtidigt under perioder tillsammans under året -57 det vi inte visste då var att vi senare kära maken och jag skulle försöka skapa den bästa tryggheten och kärleken tillsammans för varandra ❤️ och för våra barn ❤️ och för alla våra djur ❤️ .
Min mans mor dog strax före han fyllde tre år, hans far behövde jobba, så även vår mor, ingen dagis/förskola fanns, blev barnhem på vardagarna, fram till helgen, så var kära maken hemma igen på helgerna, hans släkt och äldre syskon försökte ta hand om honom så han slapp barnhemmet emellanåt.. Min kära make var en ”sladdis” med syskon som hade barn äldre än honom.
Jag har inga minnen från barnhemmet, vi min tvillingbror och jag kom som sommarbarn till en lantbrukarfamilj före två-årsålder...de reagerade på att efter lek och bus och när vi tvillingar pratade med varandra på kvällen och när de dök upp i rummet så sa vi ”natti ”och drog täckena över huvudet. Slutsatsen blev, det skulle vara tyst efter ett bestämt klockslag på barnhemmet.
Fick veta sanningen för några år sedan när en syster berättade allt för mig, det jag inte tidigare visste och då grät jag så mycket för de två ”instängda” barnen som sett ett liv med all sin frihet tas ifrån dem om de hamnade på barnhemmet igen..... Min dotter fanns på plats och fick ta all min gråt, vi grät tillsammans, för mig var det barnets gråt, det där barnet som så sällan vill dyka upp hos mig, det svaga barnet, det jag aldrig kunde/fick vara eller tillåta mig då brorsan med svår krupp hade jobbiga sjukhusvistelser,, hans rädsla nog så förståeligt som mamma och vuxen....Men jag.....var fanns jag? Alltid var jag så glad och förnöjd som alla trodde? Kan inte påminna mig att jag var på något sätt avundsjuk på min bror....Tack kära syster Bia för allt du berättat och för att ni ville vi skulle få ett tryggt hem hos er ❤️
När min tvillingbror dog behövde jag få kontakt med vår biologiska far, ringde till alla med hans namn... När vi väl fick kontakt så kändes det bara så RÄTT, att höra hans röst, så stor värme
Senare har jag ställt min stackars far till svar efter alla dessa år för allt jag fått mig till livs från hela min barndom och ungdom om alla hans tillkortakommanden, och brister......Inte på något sätt rättvist, men han svarade konkret på allt, vi båda djupdök och krävde ut dokumenten från socialen i om vad som fanns dokumenterat från det jag blev fosterbarn vid två-årsålder
...Min FAR, jag bara älskar dig ❤️
Min far är oskyldig, vi hade båda begärt ut papper från sociala-myndigheterna och vi har fått dem, där finns sanningen om mitt och brorsans liv....DÖM aldrig någon oskyldig, du kan tro på de lögner du matats med genom barndomen, livet , men som vuxen kan du faktiskt ta reda på fakta....Jag gjorde det och fick reda på sanningen som jag undrat över i hela mitt liv....
Vår far trodde vi var bortadopterade. Han hade fått papper om adoptionsansökan/ tvillingarna var borta...Våra fosterföräldrar hade ansökt om adoption...
Jag har haft dubbla föräldrapar i hela mitt liv, det har varit på gott och ont.....Men jag har aldrig vågat att de möter varandra. Mina, kära makens jämna födelsedagar, barnens studenter, har vi flytt eller mörkat/ flyttat dagar så de inte möter varandra....
Vad har jag försökt ge mina barn?
Bara föräldrar som älskar dem och barnbarnen ❤️.,
