Många tankar blir det....
.....Nästa onsdag försvinner min livmoder, den har gett mig två underbara barn och senare två underbara barnbarn som blev följden av mina barns födsel.
Under senaste tiden har livmodern gett mig så stora problem, kanske livsavgörande i detta läge också... Kommer inte på något sätt att sakna min livmoder idag, är bara så tacksam för de barn jag fött, sörjer det missfall och ofödda barn vi inte fick.
Jag har tänkt många ggr på missfallet, mådde nog lika mycket "fan" som jag gör nu...Det var jullov, var gång jag satt upp på hästryggen och red blödde jag, var gång hunden fick dra fyra-åriga dottern i pulkan blödde jag när jag sprang bredvid . Hade graviditeten kommit någon månad senare hade jag nog fått behålla barnet.
Minns så väl när en kollega sa - Du är blek som ett lik, jag stod och värmde mig vid ett element i skolan och nickade bara bifall, hade mått dåligt hela jul och nyårshelgen. Trettondagsafton då jag och en syster var där med våra små barn på en julgransplundring så frös jag så jag skakade, hade ingen aning om vad jag drabbats av.
Åkte med kära maken till sjukhuset, de tog ett gravtest...sa att du väntar barn, insikten slog mig då som en käftsmäll...jag grät och svarade - det är ju på väg bort.. Det såg de också....Jag hade haft mens som vanligt och inga misstankar på graviditet, men blödningar vid fysik aktivitet är inte normalt, klart jag funderade när det hände, men hittade ingen förklaring.
Kära maken skickades bort och hem, jag skulle på en skrapning... I några timmar fanns ett barn i min kropp som jag inte insett tidigare, FÖRBANNADE jullov....
Min käraste och närmsta förtrogna i livet hade tvingats åka hem, så jag behövt honom vid min sida då.
Insikten att veta att du bär ett nytt liv i dig och förlora det några timmar senare, finns inte ord att beskriva känslan, lilla barn du hade varit så välkommet 
Så ensam, övergiven, tom och så ledsen har jag nog aldrig känt mig... Gissar att kära maken kände så också, en chock för oss båda att vi väntat ett barn vi inte visste om och det gick förlorat.
Så ensam, övergiven, tom och så ledsen har jag nog aldrig känt mig... Gissar att kära maken kände så också, en chock för oss båda att vi väntat ett barn vi inte visste om och det gick förlorat.Vem brydde sig om kära maken? Inte den tidens sjukvård. Vi hade båda behövt prata med varandra om det barnet som inte fick födas, trösta och hjälpa varandra i sorgen som plötsligt uppstod... Det barnet hade också varit så önskat och älskat
Mina fysiska aktiviteter bestående av skötsel av våra djur gjorde ju tidigare att jag höll på att missta vår älskade dotter vid 6 månaders graviditet... Sjukhuset beställde in blod, så säkra på mitt missfall med henne, jag klarade den graviditen men inte nästa.
Gissar det är cancern som får mig att stanna upp och reflektera, se tillbaka och många tankar blir det....
En timme innan dottern föds
Jag 17 år och sonen 7 månader Du min son gav mitt liv en så stor mening i unga år
Du min son gav mitt liv en så stor mening i unga år 
23 december 1986, vi provsmakar julmaten
Kommentarer
Postat av: Jane
Fy så sorgligt att ni inte fick vara tillsammans och stötta varandra i denna svåra stund. Förstår att det kommer mycket tankar nu inför operationen. Styrka och kraft till er båda älskade syster ❤❤❤
Kramar i miljoner / Syrran
Svar:
Kort
Trackback
