kort.webblogg.se

Direkt jag svarade frågade barnbarnet Mille... Mormor följer du med oss till Västerås i morgon? .... Självklart svarade jag -Ja. ❤️

Mille gillar inte direkt att gå i butiker, men när dottern ibland vill gå in i de ”ointressanta” butikerna för ett barn så väntar han och jag utanför eller i bilen och roar oss med allehanda lekar 🤣.

Med min sjukdom så har så många hinder kommit in i vardagen som var helt naturliga och roliga förr, nu är jag helst hemma, hatar att åka och köra bil idag. Säkert 7 månader sedan jag var i Västerås senast... Alla julklappar handlades på nätet då jag inte hade någon som helst lust att trängas i affärer. 

Saknar även min och M.... ”tjejshoppingturer”, då fick pappa och farfar hålla sig undan för då ville vi vara själva och sedan åt vi alltid något gott efter shoppandet. Shoppandet, pratet vi hade lärde mig så mycket om hennes utveckling. Vi har inte tappat bort att prata med varandra idag, men då gjorde vi det på ett så mycket lekfullare och roligare sätt  ❤️.

Det vackraste jag vet..mitt barnbarn M........❤️ 

Lite vårkläder/skor blev köpta till Mille, som var målet med resan då han växer fort och just nu ser ut som en långbent kalv. Lite gott hann vi stoppa i oss också. Fick även ett samtal från en av mina tidigare elever ❤️, livet är så gott ibland när man går utanför sjukdomens begränsningar. 👍 Jag vägrar fastna i gränserna, men det kostar ofta på.

 👍

👍

 

Gillade dessa, men det blir en paviljong på 3 X 6 istället, samma mått som tidigare...beställs imorgon 👍 Så även ett loungeset.

 

Blir dock inte detta jag föll för, för lågt för min smak.... men såg framför mig hur mysigt det skulle vara att ligga där i sommarkvällen och lyssna på podradio ❤️

När jag ser skuggan av mitt forna jag, en stor undran, kommer jag någonsin att komma tillbaka till den jag var? Den glada som alltid såg möjligheter och positivt på livet, jag fixade allt jag ville och framför allt lade all min kraft på att andra skulle få må bra. Förtvivlan idag och vet att jag skrivit om detta tidigare.

Livet är inte en enkel resa rakt igenom, mitt liv hade inte en enkel biljett till glädje och styrka till den jag blev. Men många val gjorde jag själv från tidigare erfarenheter i livet, fanns inga ”offerkoftor” utan här valde jag själv vilken bana jag lade mig på, från 19 år valde jag min älskade make och mina barn, djuren och gården som gav mig all glädje och styrka, som jag tog vidare till jobbet. Det jag inte visste var att allt har en gräns och arbetsgivare precis som jag trodde jag orkade och klarade allt. Det höll i 27 år...

Jag borde vara så tacksam idag att jag har en ekonomisk trygghet tills jag fyller 65 då mitt utmattningssyndrom klassades som arbetsskada. MEN...Jag hade så mycket hellre varit vid hälsa och kunnat fortsätta på mitt jobb där jag vet att jag gjorde så mycket nytta. Jag ÄLSKADE mitt jobb, glädjen att få möta ungdomarna var dag, problemen som var till för att lösas ihop med dem. Allt togs ifrån mig då mina chefer inte såg hur allt skenade iväg, hade jobbarkompisar som varnade dem och som såg hur jag totalt tappat greppet. Vet inte hur man tänker men så länge jag var till stor nytta så fick jag springa på, hejdlöst...till kraschen 2015.

När jag vaknar klockan 06:00, påskafton 2015 och inte kunde gå pga yrsel, satt vid sängens gavel och rabblade mitt personnummer och inser att det inte var en stroke jag drabbats av, skrämmer halvt livet ur min älskade make där jag sitter i fotändan av sängen och säger vi måste åka till akuten. Barnen blir sedan lika skrämda, det är påskafton och vi ska njuta av den som vi alltid firat storhelger i vår familj... Denna påskhelg blev annorlunda och jag är rädd för att vi aldrig kommer att fira storhelger mer i vår familj som vi gjorde förr..Visst mycket av våra traditioner har vi kvar, men inte mamman som orkar att förvalta dem som tidigare.

Åkte till akuten, sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer.. När jag ser skolbyggnaderna idag känner jag inte saknad, bara en lättnad att inte behöva vara där, all luft, kraft sugs bort, yrseln kommer tillbaka och ”bubblan” att stå utanför infinner sig...känner att jag är så färdig med slitet där.. Motsägelsefullt finns inom mig ändå en stor sorg , jag hade ju så mycket mer att ge om någon sett det skenande tåget och bromsat mig i tid.

Att så många blir sjuka av stress lastar jag våra arbetsplatser och kommuner för....De är glada för att allt fungerar och ser inte/blundar för hur många som är sjuka/vikariebristerna och alla som står på benen och går in och täcker upp för varandra...När vi jobbar med människor så jobbar vi alla till det yttersta för att de ska ha en vettig vardag...Men när vi inte orkar mer så ska vi jobba mot en byråkrati som inte ger en hårt slitande människa rätten till att vara sjuk, ser det på media dagligen....Gissar att nästa är min dotter som ger sitt allt...Tyvärr uppfostrad av mig....

 

 

 

Fick ett sms från dottern klockan 7 i morse det löd : Mille vill inte vara ensam när larmet går kl.15 (test av hesa Fredrik) Jag slutar 15 hinner inte hem...kan ni hämta honom i skolan? Självklart gjorde vi det, efter handling visade jag honom och kära maken var ”signalhornet” som sänder ut signalerna finns i vårt samhälle när vi åkte hem.

Vi kikade på datorn och lyssnade på olika signaler för flyglarm och faran över, De olika betydelserna av signalerna och så viktigt att lyssna på radio (p4) och få veta vad det varnas för, berättade också för honom att under min livstid har det aldrig varnats för något i vårt samhälle.

Berättade för honom om ankan som räddat så många människoliv i Västtyskland från flyganfall under andra världskriget, långt innan människorna själva fattade att planen var på väg sprang ankan hysteriskt kvackande genom byn. Den ankan fick en staty rest över sig i samhället/staden.

Vi ställde självklart mobilen på alarm kl.14:55 för att se om mormor och morfar kunde höra varningen från gården, när den ringde gick vi ut på trappan och väntade......Klockan 15 hörde vi signalen, Mille sa direkt vi går in och lyssnar om vi hör den innifrån, men vi hörde inget i hallen men från köket hördes den. Han sprang till morfar och berättade hur signalen lät. Vårt lilla äventyr idag.

Fick ett sms från dottern och en bild från ikväll, när de varit och slängt sopor ville Mille gå på en promenad... Gissa vart? Jo visa mamma var signalhornet sitter så klart..Älskade goa unge  Kan nog gissa att nästa gång "hesa Fredrik" ljuder är det inte rädsla utan lite spännande. Efterom vi bodde på landet har jag inte förklarat för mina barn vad den betyder, något jag missade  

Brukar titta på ”Stjärnorna på slottet”, "Rennees brygga", "Så mycket bättre" med mera...

Alla dessa kändisar som villigt och känsligt delar med sig av deras liv och bakgrund, trasiga hemförhållanden och så mycket missbruk av droger som vi inte någonsin kunnat ana som höll dem uppe ....skulle jag vilja byta med dem? Inte för en dag....Inser att jag lullat runt här på landet med min familj och alla våra djur och bara fått må BRA. Jag somnade gott på kvällen efter en dags hårt jobbande på mitt jobb, gjorde vad jag kunde för mina barn, man och djur som jag älskade och de gjorde min dag värdefull.

Att jag sen senare valde att gå in i jobbstressen som senare blev mitt fall i yrkeslivet var bara mitt eget fel, något jag inte valde, det smög sig på....men som jag inte såg och när familjen varnade mig ,så slog jag dövörat till.

Inser ändå att jag varit så lyckligt lottad när jag ser så många människoöden på TV som rent ut sagt skitit sig för dem under många år..