Har suttit och tittat på supernanny Sverige....

 

Hur kan man så totalt släppa greppet och låta barnen slå varandra, skrika och göra hemmet till en otrygg plats? Ett hem där barnen styr och föräldrarna bara suckar över allt jobbigt, så här ser det ut hos oss ( jag tänker så här har vi låtit barnen ta över). Tänk er att ha en tonåring som sätter sig på tvären från två års - ålder och framöver i minst 16 år, samma bråk om oväsentligheter var dag för att barnet ska bestämma, en ständig kamp?

Det är inte den uppväxt jag skulle vilja ge mina barn. Har själv haft föräldrakurser i hur man sätter gränser och hjälper barnen till en tryggare miljö i familjen, föräldrarna tar kommandot på ett vettigt sätt, förbereder t.ex barnen på att om 10 minuter stänger vi av tv-n, ni borstar tänderna och sedan är det läggdags.

 

Blir bara så rådlös över alla föräldrar som inte kan kontrollera sina barn att släppa I-paden vid matbordet, på natten och tillåtelsen de ger barnens skärmberoende.

För det första undrar jag vem som gav dem I-paden, mobilen eller datorn? Om det inte var föräldrarna så borde de satt en gräns från början för användandet.

 

Om barnen inte lyssnar, koppla bort Internet, stäng av rautern, plocka bort x-box, surfplattor, datorer och mobiler, villkoret borde vara att alla delar hemmasysslor i en familj och det görs först, äta middag i lugn och ro, lite prat om dagens händelser, läxor sedan, sedan en skärmtid, det är en belöning, tiden bedöms av föräldrarna...hur svårt kan det vara? Sätt gränser!

 

Ett barn vill bara känna sig älskat, det gör det inte med föräldrar som ständigt känner sig trötta över tjafs och bråk och inte orkar ta beslut, inte står för tryggheten i hemmet, så det är ett föräldraansvar att sätta ned foten, bestämma reglerna i hemmet tillsammans med barnen, de ska vara delaktiga så klart. Men vissa beslut ligger till syvende och sist på föräldrarna .

 

Jag är ibland barnvakt till mitt barnbarn då dottern jobbar kväll, då hämtar vi Mille från skolan (andra klass går han i) så får han en timmes vila, antingen läser jag en bok/saga för honom eller så blir det surfplatta i en timme, äggklockan ställs på en timme och så fort den ringer stänger han av plattan även om det är mitt i en film, inga protester. En överenskommelse vi gjort tillsammans för tre år sedan.

 

Går vi inte ut på gården så leker Mille med sina leksaker han har hos oss..Så mycket tjafs, tjat och gnat man slipper med överenskomna regler. Innan Mille fick surfplattan i handen för första gången bestämde vi de här reglerna ihop, vi var båda enade om reglerna och så bra det fungerar. När förra äggklockan gick sönder i våras efter tre år sökte jag med ljus och lykta efter en likadan, hittade en på nätet. Visst jag hade kunde ställa mobilen, men efter en så väl beprövad metod efter tre år ville en 8-åring ha samma klocka som han kunde ställa själv.  

  

 

Kika här på supernannyn.


Så skönt att få sova 💤

....Jag har alltid varit en natt människa, alltid varit sist i säng och som mest kreativ på kvällen. I barn och ungdomen satt jag ofta och ritade och målade långt in på natten då föräldrarna, kära maken och barn lagt sig. Skillnaden idag är att jag inte studsar upp vid 7 som tidigare, utan idag sover jag till 10 - 11, hade säkert kunnat sova längre om jag bara vände mig om i bädden. Vet att sovandet hjälper min tidigare så stressade kropp. Självklart skulle jag inte kunna sova så mycket om det inte fanns ett behov.
 
När jag för första gången vaknar vid 7 av att jag hör min man gå ut med hundarna, så somnar jag snabbt in igen i tryggheten att han finns vid min sida strax då han sätter sig vid datorn och kollar nyheterna. Bosse har tagit som vana att lägga sig i sängen hos mig efter första morgonsvängen, en stor blöt nos i ansiktet, puss på dig matte ❤️ Sover som bäst på förmiddagen och drömmer då mest..
 
Vi har alltid tillåtit oss jag och min man att vi har olika dygnsrytmer, vi har alltid sett till att vi får göra det vi själva mår bäst av. Det förklarar nog att vi hållit ihop  sedan jag var 19 och han 21
 
Jag kan ju inte sova som en tonåring hur länge som helst, utan hoppas att jag kan vakna upp till dimmiga eller härliga soluppgångar igen som tidigare 😊
 
 
 Bilden lånad

Vårdagjämning idag...

....och visst känner man trots all snö att våren närmar sig. Fåglarna sjunger mer och solen värmer 👍☀️ Vi har nu suttit ute i flera dagar och flera timmar och bara insupit värmen från solen.
 
Visst kom jag ihåg att tacka min läkare för allt stöd, alla mina prover var bra så även blodtrycket, det kunde sänkas med fem på både högre och lägre tyckte min läkare, men jag är nöjd....så mycket bättre än tidigare 👍
 
Tidigare skrev jag om att jag skulle kolla med skatteverket om min livränta var pensionsgrundande, på skatteverket sa de nej....Den inkomst som kom från arbetsgivaren var enbart pensinsgrundande var beskedet jag fick från dem.
 
Efter chock beskedet om 40 000 kr i kvarskatt stod det i deklarationen att min livränta var pensionsgrundande, hoppas på det...Den som lever får se, kan kanske ge besked vad som gäller senare..
 
Några bilder tagna i farten med mobil:
 
 Gustav leker kurragömma med Bosse efter vår em sväng...
 
Bild från i söndags....en luftballong gled förbi.
 
Lite oroliga för snöras från ladan..
 
I fredags blev jag sugen på fruktsallad...
 
Knåpade ihop den med lite vaniljsås, så gott
 
Lyft aldrig rumpan från din stol... på en sekund har en katt tagit över stolen och äger den.
 
Vackert skuggspel i solljuset.
 
Ska det rasa? Så orolig för mina djur...
 
 
Snömängderna är stora i år, bild från några dagar sedan.
 
Min man och jag har märkt att flyget har blivit så mycket mer över vår gård än det var för ca 10 år sedan...då gled sakta ett Osloplan över gården nu och då...Nu ser vi flygplan passera jämt och ständigt.
 

I morgon ska jag träffa min läkare igen...

...vi har inte setts från det jag avbröt min sjukskrivning och förtidspensionerade mig och bad honom skriva intyg till min livränta som senare beviljades. Jag är så tacksam att jag hade förmånen att träffa denna UNDERBARA läkare som förstod mig precis, han hade genomgått samma utmattningssyndrom som jag och kunde sätta ord på vad jag behövde för att kanske sakta ta mig tillbaka till ett drägligt liv.
 
När vi hade sammankomst med Försäkringskassan, arbetsgivare, kurator, facket, jag och läkaren för att komma vidare i min rehabilitering så stod han som en klippa och sade ifrån alla åtgärder inom 6 månader framöver, jag behövde all vila, fick inte gå tillbaka till mitt gamla jobb igen... Alla lyssnade på honom och ingen sa emot, min fackrepresentant sa att det var den bästa läkare hon mött i sitt jobb. När jag inte fick gå tillbaka till mitt gamla jobb blev det enkelt för mig, fanns inget kvar för mig på arbetsmarknaden. Ringde min chef och bad om möte. När man tidigare betalat folk man ville bli av med under uppsägningstiden så tyckte jag att jag borde få samma rättighet som skött mitt jobb..Under det mötet blev det bestämt att jag skulle ha min lön under uppsägningstiden och vara arbetsbefriad, kommunchefen skrev under för att det skulle gälla.
 
När jag sist kontaktade vårdcentralen sa de att han slutat där (över ett år sedan), så ledsen jag blev över att jag inte fick tacka honom för allt han hjälpt mig med. När jag nu behövde förnya receptet med blodtrycksmediciner så fick jag tid i tisdags 08:15 för provtagningar och en tid i morgon för läkarbesök, såg till min stora glädje att han är tillbaka ♥ Så imorgon förutom glädjen att få se honom igen och tacka för hans hjälp till ett vettigare liv i vardagen så hoppas jag att jag inte glömmer att han ska skriva ut nya mediciner (hjärnan är fortfarande som en schweizerost, full med hål och minnesförluster) Fortsättning följer 
 
 

Ibland blir jag bara så ledsen...

När jag ser skuggan av mitt forna jag, en stor undran, kommer jag någonsin att komma tillbaka till den jag var? Den glada som alltid såg möjligheter och positivt på livet, jag fixade allt jag ville och framför allt lade all min kraft på att andra skulle få må bra. Förtvivlan idag och vet att jag skrivit om detta tidigare.

 

Livet är inte en enkel resa rakt igenom, mitt liv hade inte en enkel biljett till glädje och styrka till den jag blev. Men många val gjorde jag själv från tidigare erfarenheter i livet, fanns inga ”offerkoftor” utan här valde jag själv vilken bana jag lade mig på, från 19 år valde jag min älskade make och mina barn, djuren och gården som gav mig all glädje och styrka, som jag tog vidare till jobbet. Det jag inte visste var att allt har en gräns och arbetsgivare precis som jag trodde jag orkade och klarade allt. Det höll i 27 år...

 

Jag borde vara så tacksam idag att jag har en ekonomisk trygghet tills jag fyller 65 då mitt utmattningssyndrom klassades som arbetsskada. MEN...Jag hade så mycket hellre varit vid hälsa och kunnat fortsätta på mitt jobb där jag vet att jag gjorde så mycket nytta. Jag ÄLSKADE mitt jobb, glädjen att få möta ungdomarna var dag, problemen som var till för att lösas ihop med dem. Allt togs ifrån mig då mina chefer inte såg hur allt skenade iväg, hade jobbarkompisar som varnade dem och som såg hur jag totalt tappat greppet. Vet inte hur man tänker men så länge jag var till stor nytta så fick jag springa på, hejdlöst...till kraschen 2015.

 

När jag vaknar klockan 06:00, påskafton 2015 och inte kunde gå pga yrsel, satt vid sängens gavel och rabblade mitt personnummer och inser att det inte var en stroke jag drabbats av, skrämmer halvt livet ur min älskade make där jag sitter i fotändan av sängen och säger vi måste åka till akuten. Barnen blir sedan lika skrämda, det är påskafton och vi ska njuta av den som vi alltid firat storhelger i vår familj... Denna påskhelg blev annorlunda och jag är rädd för att vi aldrig kommer att fira storhelger mer i vår familj som vi gjorde förr..Visst mycket av våra traditioner har vi kvar, men inte mamman som orkar att förvalta dem som tidigare.

 

Åkte till akuten, sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer.. När jag ser skolbyggnaderna idag känner jag inte saknad, bara en lättnad att inte behöva vara där, all luft, kraft sugs bort, yrseln kommer tillbaka och ”bubblan” att stå utanför infinner sig...känner att jag är så färdig med slitet där.. Motsägelsefullt finns inom mig ändå en stor sorg , jag hade ju så mycket mer att ge om någon sett det skenande tåget och bromsat mig i tid.

 

Att så många blir sjuka av stress lastar jag våra arbetsplatser och kommuner för....De är glada för att allt fungerar och ser inte/blundar för hur många som är sjuka/vikariebristerna och alla som står på benen och går in och täcker upp för varandra...När vi jobbar med människor så jobbar vi alla till det yttersta för att de ska ha en vettig vardag...Men när vi inte orkar mer så ska vi jobba mot en byråkrati som inte ger en hårt slitande människa rätten till att vara sjuk, ser det på media dagligen....Gissar att nästa är min dotter som ger sitt allt...Tyvärr uppfostrad av mig....

 

Känner igen allt....
 
 
 

Idag skulle” hesa Fredrik” testas igen...

Fick ett sms från dottern klockan 7 i morse det löd : Mille vill inte vara ensam när larmet går kl.15 (test av hesa Fredrik) Jag slutar 15 hinner inte hem...kan ni hämta honom i skolan? Självklart gjorde vi det, efter handling visade jag honom och kära maken var ”signalhornet” som sänder ut signalerna finns i vårt samhälle när vi åkte hem.

 

Vi kikade på datorn och lyssnade på olika signaler för flyglarm och faran över, De olika betydelserna av signalerna och så viktigt att lyssna på radio (p4) och få veta vad det varnas för, berättade också för honom att under min livstid har det aldrig varnats för något i vårt samhälle.

 

Berättade för honom om ankan som räddat så många människoliv i Västtyskland från flyganfall under andra världskriget, långt innan människorna själva fattade att planen var på väg sprang ankan hysteriskt kvackande genom byn. Den ankan fick en staty rest över sig i samhället/staden.

 

 Bilden har jag tagit ur min bok "Djurens oförklarliga sjätte sinne"

 

Vi ställde självklart mobilen på alarm kl.14:55 för att se om mormor och morfar kunde höra varningen från gården, när den ringde gick vi ut på trappan och väntade......Klockan 15 hörde vi signalen, Mille sa direkt vi går in och lyssnar om vi hör den innifrån, men vi hörde inget i hallen men från köket hördes den. Han sprang till morfar och berättade hur signalen lät. Vårt lilla äventyr idag.

 

Fick ett sms från dottern och en bild från ikväll, när de varit och slängt sopor ville Mille gå på en promenad... Gissa vart? Jo visa mamma var signalhornet sitter så klart..Älskade goa unge  Kan nog gissa att nästa gång "hesa Fredrik" ljuder är det inte rädsla utan lite spännande. Efterom vi bodde på landet har jag inte förklarat för mina barn vad den betyder, något jag missade  

 

 

 

Lite reflektioner.

Brukar titta på ”Stjärnorna på slottet”, "Rennees brygga", "Så mycket bättre" med mera...

Alla dessa kändisar som villigt och känsligt delar med sig av deras liv och bakgrund, trasiga hemförhållanden och så mycket missbruk av droger som vi inte någonsin kunnat ana som höll dem uppe ....skulle jag vilja byta med dem? Inte för en dag....Inser att jag lullat runt här på landet med min familj och alla våra djur och bara fått må BRA. Jag somnade gott på kvällen efter en dags hårt jobbande på mitt jobb, gjorde vad jag kunde för mina barn, man och djur som jag älskade och de gjorde min dag värdefull.

 

Att jag sen senare valde att gå in i jobbstressen som senare blev mitt fall i yrkeslivet var bara mitt eget fel, något jag inte valde, det smög sig på....men som jag inte såg och när familjen varnade mig ,så slog jag dövörat till.

 

Inser ändå att jag varit så lyckligt lottad när jag ser så många människoöden på TV som rent ut sagt skitit sig för dem under många år..  

 

 

 Årets stjärnorna på slottet, Bilden lånad från svt.se

Har ni sett serien "Hem till byn"?

Såg den återigen på öppet arkiv för något år sedan.

 

Så många minnen och tankar som kommer igen, den serien är outstanding och berättar precis hur det gick till när man ville utrota ”småbönder” i Sverige. Pappa älskade alla sina djur, och när det var dags för slakt försvann han från gården, han kunde inte se det han fött upp dö...ingen vanlig bonde var han skulle jag tro men jag älskade honom för det ♥ Första utklassningen av honom som bonde var när mjölken skulle levereras varannan dag, han var tvungen att skaffa kylanläggning och vattnet stod på konstant för att hålla mjölken tillräckligt kyld, sedan var han tvungen att skaffa isolerande skydd så att mjölken inte blev för varm/ eller frös på mjölkpallen efter stora vägen...Jag fanns ofta med på flaket, då de stora mjölkflaskorna skulle på, vi hämtade även upp grannarnas mjölkflaskor efter vägen, som 10-11 åring hade man fått in tekniken hur man greppade dessa tunga kärl som vägde mellan 20-30 kg, man grep tag i handtagen och rullade på dem med en snits ;) Alla hade gårdsnummer på sina mjölkflaskor =)

 

Det som slog ut pappa som bonde med sina femton kor var när det skulle installeras mjölktankar och Arla vägrade att hämta mjölken från den avlägset belägna gården, de skyllde på plogning vintertid och allt möjligt...Men det jag aldrig kunde förstå var att han alltid var så hängiven RLF och Centern? Det var ju de som tog hans livsverk och det jobb han älskade ifrån honom.

 

 Minns när jag och min man som 20-åringar diskuterade politik med pappa, vi körde hö och som småbonde hade dessa små-åkrar blivit ”strängade”, pappa stod på lasset och vi lassade upp hö till honom, han tittade på ”hem till byn” och gillade serien mycket, tyckte allt var så bra och sant, kände så igen sig i hur han sakta blev överkörd som småbonde, när vi då berättade för honom att Bengt Bratt som var kommunist var den som skrivit denna serie ramlade han nästan ned från lasset...Kommunister var ju det farligaste som fanns (enligt mediavärlden och den tidens/även vår tids propaganda) SÅ döm aldrig andra, titta på budskapet, vilka politiska åsikter du än tillhör så finns det kloka människor överallt.

 

Pappa var en hästkarl, denna häst var en "skenmärr" fick hon tillfälle så stack hon fort som sjutton ifrån de sysslor hon skulle göra. Jag hade den äran att få avbryta flera av hennes skenturer under både jobb och ridturer...Pappa hade lärt mig..
 
Pappa lämnade gärna redskapen kvar i skogen när arbetsdagen var slut, då hade han möjlighet att rida dit 1 km bort, vilket han gillade mycket. Arbetet som bonde tog hans mesta tid.
 
Här hjulräfsar pappa en åker, i bakgrunden vår sjö och badplats.

 

 Jag undrar hur mång hö-lass jag och mina systrar åkt i? Så mysigt att ligga i det mjuka höt och kika upp i himlen ♥ Var det kvällens sista lass så visste man att när lasset var inne på skullen så väntade badet i sjön.
 
Pappa ska ut på tur med några av sina barnbarn ♥

RSS 2.0