En flygrädds berättelse!

Eftersom jag vägrat flyga i hela mitt liv..med mottot..ner kommer man alltid..på ett eller annat sätt..I juli i förra året lovade jag min man o några vänner att resa utomlands..Hade utbildat mig till kognitiv terapeut något år innan..och det hade jag nytta av...

Så här gjorde jag:
Jag använde mig av mina tekniker...motade bort alla "negativa automatiska tankar" med "medvetna tankar"  Som t.ex: detta har mitt barnbarn gjort, hon flög till turkiet förra året, de flesta av mina vänner har flugit...gick bra och inte något nervös
...när fredagen den 11 juli kom sov jag gott till 10..min stackars man var uppe kl 6 och började städa frenetiskt  :D..tyckte allt skulle vara tiptop till våra inneboende som skulle sköta gård o djur kom..dagen gick..inte ett dugg nervös..djur och gårdsvakterna kom.. vi visade allt, vad de skulle tänka på och hur saker och ting fungerade...vi satte oss i bilen och åkte till våra vänner..jag var bara förväntansfull :)..när vi kom till våra vänner o medresenärer, käkade vi och delade på två flaskor vin..senare en champagne som jag sparat i ett och halvt år för just detta tillfälle..inte något nervös..
Turen till Arlanda roade jag mina vänner med några fräckisar..inte nervös..sedan var det fullt upp med incheckning, säkerhetskontroller och dylikt..intressant tyckte jag som vill ha full koll..... 

Tittade ut mot flygplanen..blev så besviken..så jävla litet.. :(... jag trodde jag skulle få flyga jumbo jet...
vi klev in på planet satte oss..inte nervös...när de sa att vi skulle starta såg jag på min man...såg hur han andades..frågade honom om han var rädd..nej då! Men det ser jag ju sa jag..nekande svar..tog hans hand...sen bar det iväg..lite halvroligt tyckte jag..sneglade mot fönstret..sned lutning och hus som försvann..holy shit..tittade rakt fram i planet..en sådan svindlande, enorm känsla...det första piloten sa när han hälsade oss välkomna på planet var..det blir en lite gropig färd i början...har alltid känt att jag har Gud vid min sida  :( Jaha..tack! tänkte jag..så tryggt och trevligt det lät..ska aldrig flyga mer om jag överlever detta..
Efter ett tag började mina resvana grannar en frågesport...jag kunde frågor..som inte de kunde..bet mig i tungan..de såg nog att jag var intresserad, så de bad mig vara med..kunde ju alla frågor om djur och natur..min man fick bli med bland karlarna..ja..ja..vi kvinnor vann frågesporten  :D..
Då var vi redan på väg in för landning när vi var klara med frågesporten...det var inte kul..vi fick en luftgrop så de vana tjoade  för full hals..i min hals satt mitt hjärta..fick inte fram ett ljud..
så slingrade vi oss ner..helskinnade...
Sedan en underbar vecka med sol, bad och massor av god mat, ett födelsedagsfirande jag aldrig varit med om.. tänkte inte en tanke på att flyga igen...
Hemresedagen var jag så cool..ingen rädsla alls..vi väntade..10 min försenat..30 min försenat...klev på planet...spände fast mig..så åkte vi...lite harigare nu..spiknykter.... Då började flygvärdinnorna kolla mickarna om de fungerade..det raspade och fungerade inte...elfel på planet var mina tankar...då började rädslan sakta poppa upp..men då var min man cool..lugnade sin lite hispiga fru..Jag frågade stewarden varför vi var försenade..han berättade då att det varit kaos på säkerhetskontrollen på Arlanda på morgonen..de hade fått vänta in passagerare..lugnad (lite) klarade jag resan hem..min man hade bara några blåmärken efter resan.....

Fick förklaringen av min man varför han varit så orolig...han reste mycket i jobbet som dataprogrammerare..ofta i små propellerplan..en gång i Finland var han med om en riktigt otäck resa i ett riktigt åskoväder..självklart hade han aldrig berättat det för sin flygrädda fru..

Ska jag flyga igen?..Ja..det var värt det..så kul jag hade! :) 

Trackback
RSS 2.0