Jag är utbränd.

Utmattningsdeprimerad. Sjukskriven för att jag inte klarade mer. Det brukar kallas att gå in i väggen. Jag skulle snarare jämföra det med att gå rakt utför ett stup. Jag såg aldrig någon vägg, jag kände ingen krasch, det tog aldrig stopp. Plötsligt tappade jag bara fotfästet.

Jag är utbränd, du kan bli det och vi måste prata om det

Ett halvår senare är jag fortfarande inte tillbaka. Bara tanken på att arbeta heltid ger mig fortfarande svindel.

Hela mitt liv har gått i ett rasande tempo. Jag är otroligt ambitiös, har gjort massor och jag har haft jättekul. Det är det som är problemet. När allting är roligt och känns viktigt så sätts förmågan att prioritera ur spel.

Hur länge går det att hålla maxtempo innan kroppen säger ifrån?

I jättemånga år. Jag minns inte tiden innan, men jag minns när jag slutade sova hela nätter. Det var för tre år sedan. Jag började sova mindre än fem timmar per natt, ofta ännu mindre.

Någonstans på vägen tappade jag koncentrationsförmågan. Slutade att titta på film och slutade att läsa böcker. Vid ett tillfälle fann jag mig själv stående mitt på Kungsgatan i Stockholm utan att veta hur jag kom dit eller hur jag skulle ta mig därifrån. Jag skyllde på sömnbristen.

Frågan ekar i huvudet. Vad blev det, Zandra? Alla obetalda övertidstimmar. Att leva dygnet runt med en ständig stressklump i bröstet? Var det värt det, Zandra?

Hade någon frågat för ett par år sedan hade jag tveklöst sagt ja. Nu är jag inte lika säker.

Jag ska berätta för dig hur det ligger till. Genom att arbeta, genom att vara duktig, förstör du dina chanser på arbetsmarknaden.

Det är fakta. Låt mig förklara.

Ingen anställer dig som har varit utbränd och har hög sjukfrånvaro. Förmåga att ha många bollar i luften, stor stresstålighet och att klara av ett högt tempo är klyschartade egenskaper som eftersöks i platsannonserna. Stresskänslighet, behov av tydliga instruktioner och en inrutad vardag eftersöks betydligt mer sällan.

De flesta utbrända och före detta utbrända är helt enkelt tvingade att stanna kvar på den arbetsplats som drev dem mot stupet från början. Det tror jag är en del av orsaken till att sjukskrivningar drar ut på tiden och att återfall är vanligt.

Även med all stresshanteringshjälp i världen är det svårt att inte falla ner för stupet igen när du kommer tillbaka och allting fortfarande fungerar på samma sätt som gjorde dig sjuk.

När du arbetar för mycket förstör du för alla andra på din arbetsplats genom att driva upp tempot, vilket i sin tur minskar möjligheten till utökade tjänster. Blir du sedan utbränd och sjukskriven har du även effektivt lyckats förstöra din fritid, ditt privatliv och ditt allmänna välmående.

För att inte tala om dina karriärmöjligheter de närmsta åren.

Grattis! Bra jobbat. Tänk på det här nästa gång du sitter kvar sent en fredagskväll.

Vid årsskiftet började jag jobba igen, på deltid. Tillbaka på arbetsplatsen där ingenting har förändrats. Men jag har lärt mig att jag är utbytbar.

Jag ska sluta försöka så mycket. Sluta göra för mycket.

Jag ska fokusera på att bli den där medarbetaren som alltid går hem i tid och lämnar saker halvfärdiga på skrivbordet. Som aldrig klockar en obetald övertidstimme och som säger nej till extrauppgifter när schemat är fullt. Ni vet en sådan där medarbetare ni stör ihjäl er på, för att ni tycker att hen inte gör sitt jobb.

Det är precis det hen gör – SITT jobb.

Inte ditt, inte någon annans.

Om fler håller sig till sina arbetsuppgifter och lär sig att säga nej, så kommer det småningom att leda till fler tjänster och färre behöver jobba ihjäl sig.

Det är en sådan medarbetare jag vill vara.