Var är sakerna 🤔?

.....I morse slocknade lampan i julkyrkan, tänkte att då tar jag glödlampan från fönsterlampan jag hade innan vi bytte fönster, började leta på vinden och i lådor...hittade inte några lampor... När vi fick besked om att de skulle komma och byta fönster och vi plockade ned allt, så blir det stress för mig och minnet finns inte 😞 Klart jag kan köpa en lampa på affären men det stör mig när saker försvinner, vart tog duschstången och draperiet vägen? Att inte vara längre i utmattningssyndromet efter fyra år stör mig, men får förlita mig till läkaren som sa att händer det en gång till så blir det ohjälpligt, sa upp mig från mitt jobb som jag älskat i 28 år, jag vet att det blir hjärnskador av så massiv stress och under så lång tid....
 
Imorgon kör vi igång med julstädningen, att göra det tidigare är nästan ogjort med våra stora hundar och är det lerigt och blött ute så skitar de snabbt ner igen... Har en förhoppning också om att hinna klä julgranen  👍
 
 
Ska ta till mig detta 💗
 
Kastrerar alltid mina katter, finns för många katter som lever hemlösa idag, skulle vi alla ta ansvar för att kastrera och sterilisera våra katter så vore problemet löst och alla dessa katthem skulle inte vara överfulla...😢
 
 

Min hjärna slutar fungera......

....vid strul, tål ingen som helst form av stress...Blir bara så T R Ö T T och skulle kunna sova dygnet runt. Mitt jobb var ju tidigare bara en massa ansvar och stress, löste problem hela tiden, men älskade det ❤️... Gissa hur det känns nu när man inte ens klarar saker som bryter den invanda vardagen 😭
 
Men många glädjeämnen finns, den här lilla söta skogsmussen hittade jag i hönsens havretunna när jag skulle fylla på mat, locket är lite trasigt och så här små juveler kan lätt ta sig in... Jag lyfte upp den lille med skopan, det har jag fått gjort en gång till sedan dess 😉 När jag fodrar hönsen har jag släppt ut dem på gården (på förmiddagen medan de värper går de i en inhängnad gård), tur för den lilla sötisen då höns inte har något emot en liten mus som mellanmål....
 
 
 Mina söta och otroligt bortskämda höns 💖🐔 Bild från igår...
 
Har ingen svårighet att få dem på bild då de följer mig vart jag än går på gården 💖🐔
 
I måndags fick vi veta att man beställt filter både till inomhuspumpen och till brunnen, skulle kanske komma på onsdag...sedan monteras.... Väntan är för mig en stor stress... Igår blev allt klart med en till brunnstömning som följd, men sedan måndagens tömning var brunnen full igen, visade det sig när de tog bort locket 👍
 
I onsdags började kära maken få ont i ett ben, på torsdagen blev hältan värre och värre...Ändå kämpade han mot smärtan igår och harvade vårt potatisland i solskenet...
 
Igårkväll fick vi levererat kött från en närproducerade bonde, dikor som går ute med sina kalvar i hagen året runt och har bra ligghallar med halm och  stora vindskydd vid regn och snö, så som jag tycker att djur ska få leva i en frihet så de kan röra sig fritt inne och ute och äta, dricka när de vill... Maken kämpade på och förpackade köttfärspåsar och vägde dem... Så mycket värre i benet och nu hade även foten börjat värka inför sänggåendet...
 
I morse ringde kära maken vårdcentralen, de skulle ringa upp men true-caller tog bort samtalen, då det var hemligt nummer... Han åkte ned till vårdcentralen och frågade om besökstid... Fick tid 13:30 det togs blodprover för eventuell blodpropp, svaren visade senare att det var det inte... Ny tid klockan 15 med läkare, läkaren gissade att en cysta spuckit??? Mer information fick inte kära maken, han skulle vila och smärtan skulle ge sig med tiden... Han har stretchat flera ggr sedan han kom hem och känner sig lite bättre, han själv gissar på senor som trasslar i benet....
 
 

Stockholm!

 Började packa dagen innan... För att behålla lugnet så gör jag allt i etapper, utmattningssyndromet styr mig fullt vid allt som avbryter från vanliga mönster i min vardag.....Jag vet vad jag har att förhålla mig till.
 
Kära maken skjutsade oss till centralstationen, vi hoppade på tåget, sedan spårvagnen ut till djurgården.... Hasselbackens hotell, så vackert....
 
 
 
På väg till hotellet..
 
Bellman hälsade oss välkomna!
 
Mycket fint hotellrum, lite för varmt bara..
 
 
 
 När vi installerat oss gick vi ned och tog varsin öl innan middagen.
 
Foajen..
 
Det var en regngrå dag med många skurar.
 
Den vackra matsalen, så mycket vackra stuckaturer.
 
Det blev ryggbiff med hasselbackpotatis.
 
På väg att checka in, vi hörde hur Pugh tränade inför kvällen...
 
Bild inifrån Cirkus, här ser man riktigt bra hur nära hotellet låg...
 
 
 
Framträdandet var kanonbra!
 
Ett fullsatt Cirkus.
 
När konserten slutade så tog vi en öl och satt och pratade, så mysigt att få rå om sin son lite extra...
 
Efter frukosten checkade vi ut och åkte till min syster Janes jobb, där blev vi bjudna på fika och fick träffa många av hennes härliga jobbarkompisar. Även den här lilla godingen på fyra månader..
 
Så underbart söt...
 
Ett enda härligt ludd...
 
Efter en och en halvtimme tog vi taxi till Centralstation och påbörjade resan hem...
Att gå förbi någon som säljer "situation Stockholm" utan att ha ett öre på fickan.... FAN... Har jag nu gett dricks tidigare på Hasselbacken så hade jag gärna gett det dubbla till mannen på centralstation som stod och sålde tidningen....
 
Mysigt hade vi sonen och jag, något att minnas med glädje...

I 10 år....

...har jag bloggat, började den 12 september 2009, dottern bodde då  i Ösmo och sonen i Västerås.
Ville dela med mig om vad som hände mamma och pappa i vår vardag på gården med alla våra djur.
 
Min blogg har mestadels en form av en dagbok, men ibland blir det några riktigt arga och även  politiska inlägg...Har haft mycket nytta av bloggen då man ibland behöver kika tillbaka och kolla vad som hände och vilket datum 👍 
 
 Första bilden jag la in på bloggen är på mig, en av de få bilder jag lagt upp på mig själv, 10 år har gått...
 
Den 17 september 2009, Mille är 3,5 månader ❤️ 
 
Så mycket som händer på 10 år, min blogg är ett facit på det, jag slutade mitt jobb vid 59 års ålder då jag drabbades av utmattningssyndrom i april 2015, Skärtorsdagen gjorde jag min sista arbetsdag med lite bus och aprilskämt med ungdomarna....hade stressat med den goda viljan att vara bra på det jag gjorde..
Glömt bort mina intressen och hade aldrig en vettig fritid sedan flera år tillbaka, när jag var ledig måste jag vila för att orka jobba...
 
Kan tycka det är sorgligt att jag började blogga när jag var som mest sliten, bloggen  ger inte den sanna bilden om den jag varit tidigare i hela mitt liv, en glad och positiv människa, som älskade mitt jobb, mina djur och familj ❤️
 
 

Sov gott och länge....

.... För länge 😉 men skönt var det och jag vaknade utvilad...Kära maken skötte om djuren som vanligt ❤️ Efter att jag insjuknade i utmattningssyndom i april 2015 så tar han ansvar för det mesta nuförtiden, vi känner varandra så bra efter ett liv tillsammans, förr var det jag som tog det mesta ansvaret för djur och familj, nu har han tagit över när min ork fortfarande är väck...
 
Kära maken målade vidare allt vitt på förstugkvisten, så fint det blir 😉 Igår blåste det ju massor och en hel del björkfrön hamnade i färgen innan det torkat...Varnade kära maken innan, men han trodde inte det skulle flyga så mycket frön nu... Jag petade bort de som satt sig och med en ytterliggare målning idag blev det perfekt 😊👍
 
Vid 15 började Bosse skälla, vi kikade ut och en buss stod på gården, Energihem stod det på den 👍 De toppenhantverkare vi hade i juni var tillbaka, hade önskat dem sist jag pratade med Energihem men i måndags förra veckan var det andra killar som kom.. visst var de duktiga också men inte lika noggranna som team 1....
De hade som uppgift idag att sätta dit fönserblecken och understa fodret på dörrarna, sedan tillkom fodring av badrumsfönstret..
 
 
Så här har vårt badrumsfönster sett ut i en vecka, inte de killarnas fel då fönsterfodret saknades....
 
Fodren kom med en lastbil i fredags, lite kul att med alla transporter vi haft till gården då har vi blivit lite tjenis med chaufförerna och vi snackar lite extra 😊 Blir dock en transport till då fönsterblecken på övervåningen var för korta, något fel i beställningen från Energihem eller tillverkarna...
 
Nu är det komplett, så nu kan vi sätta upp speglarna igen där man kan spegla sig i helbild och duschdraperiet 👍...
 
När killarna var hos oss i juni så såg de när vi fikade att vi hade ägg i ett av facken på kylskåpsdörren, de såg även hönsen som gick fritt på gården...De frågade om de fick köpa ägg? De fick så klart äggen, duktiga hantverkare ska belönas 😊 Medan de jobbade idag fixade jag iordning ett varsitt 12-pack ägg till dem som de fick när de åkte...
 
Finns inget godare än ägg från höns som är frigående, nu finns inte alla färger med här på äggen vi får....
 
Idag tog vi bort myggnätet från sovrumsfönstret, satt vid datorn och såg solen lysa på trädtopparna 😊

Utmattningssyndrom....

....Ett sjukdomstillstånd som nog är ett sjukdomstillstånd som är helt oförståeligt för de flesta som även är en ny diagnos för de flesta. (förr hette det "gå in i väggen").. Jag har själv svårt att förstå hur sjukdomar som fibromylagi  eller andra sjukdomar påverkar andra i vardagen t.ex psoriasis, allergi, reumatism, astma med mera (ingen kan förstå vad en annan människa känner)..Kunskaperna finns inte, nya sjukdomar nu och folk tror de är påhittade, att latmasken biter...Folk har slitit mer förr..
 
Självklart slet de mer förr, kroppsligt, jag undrar om de hade den stressen vi har i arbetslivet?  Det hade de kanske, de hade inte blivit så bortskämda som vår generation blivit ... De slet ut sina fingrar på mjölkning och kroppar när de slet hårt på fälten, i skogen, gruvor m.m. Gissar att deras största stress var att kunna föda barn och familj...Då tycker jag min stress är ynkansvärd...Men vem forskade då på de fattiga eller statarfamiljerna...
 
Jag vet att jag gjorde mitt allt för min familj och djur,  för de barn och ungdomar jag jobbade för, älskade mitt jobb ❤️ man kan inte bli utbränd för något man innte brunnit för...
Påskafton 2015 blev jag sjukskriven, kunde inte gå, fick krypa fram på morgonen, så yr...Blev  akuten... Efter det återvände jag aldrig tillbaka till mitt jobb, jag förbjöds av läkaren...Så klok läkare ❤️ jag hade inte klarat av att ta tillbaka kontrollen i ett så sjukt beteénde, kraven på mig själv som innebar en så massa stress...
 
Min familj och vänner har inte heller bilden av min sjukdom klar för sig, trots att de ser den ofta...Jag kan inte förklara det jag inte heller förstår....Ibland kan jag spotta upp mig som förr men det tar massor av krafter....
 
Viljan hos mig finns inte mer att göra något..Kameran som var min bästa kamrat finns inte med i min värld längre jag hittar inte längre motiven, det som gjorde mitt sinne glatt, målandet.. Sova skulle jag kunna göra i 15 timmar om jag tilläts... Att tvätta håret tar minst 4 dagar i kraft innan jag kommer till skott och gör det... Jag lät jobbet ta ALLT, min familj, mina intressen, kreativiteten, livsglädjen... ALLT innan jag tappade greppet... Jag har en till viss del oförstående/förstående familj kvar och vänner ❤️ Tackar för att ni finns kvar hos mig ❤️
 
Mina barns mamma försvann april 2015, den de alltid kunnat förlita sig till.. 
 
Fyra år har gått...känns som jag står på samma ruta....Titta på filmen här, känner  lika 
 
Jag vill ha tillbaka glädjen, mina intressen och orken ❤️ Fick jag bara tillbaka orken skulle jag sparka apatin i ändan och be den fara åt helvete 😈

Blev inte riktigt som vi tänkte igår...

....Ringde Milles kompis föräldrar och frågade om de kunde leka ihop i den stora lekparken? Svaret blev att de jobbade och kompisen var på fritids... Hmmm... hur gör vi nu då tänkte jag, dagens planer hade ju rasat för Mille 🤔 Då åker vi dit sa jag till Mille, han kanske är ute och leker...
 
Inte ett barrn fanns ute på gården, de kanske är på utflykt trodde jag... Såg något röra sig i fönstret, vi går dit...En pedagog öppnade dörren och sa - såg dig utanför... Jag berättade att Mille så gärna ville träffa en jämnårig kompis men visste inte om det var OK...
Helt ok tyckte hon, ropade på Milles kompis och de började leka...
 
Snart var det "mellis" jag och Mille blev bjudna ❤️❤️ Storbjudna var vi båda först och tackade enbart ja när vi trugades till äppelpaj och vaniljglass 😁👍 Så UNDERBAR personal ❤️  jag drack kaffe, småpratade glatt med personalen ❤️ Jag jobbade ju själv där innan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom för några år sedan (men då på högstadiet), så jag känner de flesta, mina före detta arbetskamrater i skolvärlden, då vi i vår kommun har en F-9 skola med fritids....
Mille lekte med sin vän ❤️ 
 
 Äppelpajen och vaniljglassen slank strax ned ❤️ Vi räknade som vanligt insulindos och Mile tog pennan inför alla 👍 något som bekymrade mig att han skulle vara bekymrad över... Icke ❤️... 
 
När väl föräldrar till Milles kompis kom, bestämde vi att de kunde fortsätta leka i lekparken.. Jag satt där i två timmar och såg på deras fantasilekar, bus och kul, Mille låg lite för högt i värde, men jag visste att ju mer de lekte och sprang så sjönk det....
 
De snurrade varandra...lekte tjuv och polis,,,
 
Linbanan..så kul ❤️ 
 
En trött Mille och en trött och nöjd mormor mötte upp Milles mamma stax efter 16.40 👍😊 ...När jag väl kom hem så åkte jag och kära maken till affären för att inhandla morgondagens lunch.. Vår lunchlista har vi satt ihop tillsammans med Mille, vi gör en veckoplanering tillsammans  👍...
 
 
 
 
 

Sommarlov...

...med en "glorifierad" bild ser vi nog alla tillbaka till det, så många veckor av ledighet 👍😁 Jag minns min avund med flera av mina klasskompisar som fått en korg packad med fika för en dag på stranden... För mig och mina syskon blev det ett snabbdopp på 30 minuter, inte bada för nära på maten för då kunde vi få kramp, sedan var vi tillbaka på höåkern igen 😱 Visst, regniga dagar kunde vi som "bonnungar" även få sovmorgon tills man blev tonåring, för som tonåring var det upp klockan 6 och från hästryggen mota korna från jättehagen in till mjölkning varannan dag.....
 
Resten av dagen skulle man räfsa in höet från dikeskanterna, dra fram hässjevirke till hässjorna, slåss med bromsar och svära över att man var en "bonnunge" som inte fick ligga på badstranden med pophits i radion och en fikakorg som räckte hela dagen...
 
Idag är jag glad över mina sommarlov,. jag gjorde nytta och som vuxen är jag även så glad över att jag inte fick ligga där på stranden hela dagen.. Mina föräldrar lärde mig ansvar, arbeta och ta hand om djur..Jag blev bra i mitt jobb tror jag tack vare mina föräldrar och den syn jag fått på allt levande, att visa respekt och ge kärlek runt mig...
 
Nu har vårt barnbarn Mille sommarlov, tidsandan är annorlunda så även synen på sommalov, med sin diabetes väcker mamma honom, checkar världen klockan 7 vid frukost, checkar sonen från jobbet, vi hämtar 11:30 för lunch och sedan är han hos oss till 16:30 då mamma slutat...
 
Mille saknar sina kompisar från skolan, tycker han inte har ett riktigt sommarlov, han vill sova hos oss i veckan, få sova LÄNGE inte gå upp tidigt... Såg besvikelsen idag då jag svarade att du kan inte sova hos oss hela veckan 😭...Men vi bestämde att han sover över onsdag-torsdag...
 
Dels tror jag inte han vill det och jag är rädd för att jag inte sover tillräckligt då oron för värdena är för stor...Trots (mitt utmattningssyndrom) så har jag kommit till insikt att vi måste göra något kul på dagarna .....Nu har vi varvat tiden med skärmtid en timma och lek/kul jobb en timma...Idag har det spöregnat till och från hela dagen, vi höll rutinerna med skärmtid...
 
Men imorgon om vädret är hyffsat från regn, så  får Mille ringa en kompis och vi möts i lekparken efter lunch och när vi ser att han ligger bra i värde....
 
Vi är alla barn av vår tid! Min dotter var nöjd med att tillbringa tiden på hästryggen hela sommarlovet, vart 10:e år när vi skaffat djurvakter för att få 5 dagars semester gillade hon inte, hemma bäst, något kompisbehov hade hon inte... Hästarna räckte för henne, minns hur jag tyckte hennes barndom skulle synas fattig...men det var hennes val och hon fick välja...Hon fick även hjälpa till med höt som skulle in till hästarna var sommar, hörde henne aldrig klaga då hästarna var hennes stora kärlek och omsorg  ❤️
 
 
Höhässja, och pinnen med pinnar heter "gubbe", sen fanns det stöttor och slanor innan man kunde lägga upp olika "golv" av hö.... Bilden lånad här
 
 
 
 
 

Underbar dag...

....ställt klockan på 06:30, kokade kaffe och gjorde mig iordning, kära maken skötte djuren och morgonsväng med hundar....Klockan 08:00 Skulle Milles pappa komma och hämta mig inför skolavslutningen, 07:15 svängde han in på gården...Han hade startat 04:30 från Dalarna..
 
Vi åkte i god tid för att få en bra parkeringsplats och det fick vi...När väl paraden av barn gått in i kyrkan så skulle alla föräldrar, syskon, mor och farföräldrar in...trängsel delux...Allt detta "surr" och trängsel blev för mycket, jag gick därifrån, yrseln blev för mycket av ljud och synintryck...
 
Nåväl.... Milles pappa och jag kom in i kyrkan, filmade Milles och hans klass framträdande med sånger..👍👏 En fin avslutning som vanligt..
 
I klassrummet var även dottern med, när tårarna rann på deras UNDERBARA fröken som nu lämnade sina tredje klassare så rann även mina, så många separationer från ungdomar som lämnat skolan till gymnasiet gjorde sig påminda...
 
Men så mysigt att träffa så många före detta kollegor, få krama om dem ❤️
 
Hur vill du fira skolavslutningen frågade jag Millle tidigare? Grilla hos oss eller smörgåstårta? Jag vill åka till Pizzerian blev svaret och det gjorde vi, det är Milles dag, hans val ..Så nöjd kille ❤️, Pappa och han skulle åka vidare till Småland fiska och besöka High Chaparral...En superstart av sommarlovet ❤️👍
 
Kajorna satt och väntade på att vi skulle äta klart och de kunde ta resterna...Förstår till fullo att ingen restaurang vill ha dem hos sig då de skitar ned...MEN...Så fina fåglar och vi kunde inte låta bli att fota dem...Överlevare ...En icke överlevande fågel hitade vi idag i hundgården, en björktrast låg död, troligen hade den flygit in i fönstret, hoppas inte hennes/hans ungar svälter ihjäl nu...
 
På kvällen var jag bjuden till en kompis på grillfest...Maten var supergod  ❤️👍 Några öl till det 👍 Några före detta kollegor kom senare, så mycket minnen, skratt, en så HÄRLIG kväll!
Inga bilder på det! 
 
Med utmattningssyndromet, så kommer först viljan att jag vill backa ur alla sociala evenemang som folk vill bjuda in mig till och hitta förklaringar till varför jag inte kan komma, när jag väl är där, träffat vänner, haft "skitkul" så inkommer den långdragna nedvarvninsprocessen, så här sitter jag nu mitt i natten och skriver om en UNDERBAR dag.....
 
 
 
 
 
 
 

Idag lämnade jag vår gård två ggr...

 
...händer inte ofta då jag helst är hemma och strosar.. Ska vi nu närma oss sanningen ännu mer så har jag även blivit rädd för att åka bil... Tror den sista stöten för min bilrädsla kom när jag blev påkörd kanske 30 meter från vår gård och bilisten bara fortsatte... Min första "krock" med någon annan, jag styrde nästan helt ned i diket för att undvika konfrontationen då det small...
 
Nu blev det närmsta staden idag, skulle ha en ram till en av Milles födelsedagspresenter...Hittade en och ramade in tavlan... Ljuden av alla människors pratande och musiken i affären gjorde mig yr... Utmattningssyndromet regerar mig fortfarande och jag inser att det får jag nog leva med....
 
Den här tavlan tycker jag säger allt om en livslång sjukdom...Alla som får sjukdomen är krigare och hjältar ❤️ Min lillasyster hade beställt den till sin son, jag fick länken och nu är tavlan här till en 10-år gammal HJÄLTE ❤️
 
Satt senare och myste i hammocken när dottern ringde och frågade, har Mille berättat att de  har premiär på teatern idag?.... Nej det visste vi inte! 1,5 timmar i förberedelse, jag som behöver dagar... 
 
Självklart var vi på plats klockan 18 när allt började... UNDERBART vilka kanonbra nummer de fina barnen bjöd på... teater och dans...
 
Suddig bild på Mille, vi satt för långt från scen ..
 
 Fullsatt...så kul!
 
Jag har två tuffa barnbarn, som farmor och mormor är jag så stolt över att de vågar bjuda på sig själva och ge oss och andra underhållning 👍❤️
Vår fina prinsessa ❤️, där vi stolta åkte på hennes dansuppvisningar och sedan tävlingsdansade hon.
Nu Mille som spelar teater för andra året i rad 👍 ❤️ Han började deras teater idag med sin replik...Har aldrig gillat "gubbkepsar" men på Mille var den superfin 👍 Tack kulturskolan för ert stora engagemang ni gör för våra barn/ungdomar ❤️ Ni lyfter så bra fram deras färdigheter och förmågor ❤️
 
 
 
 

Härliga älskade Gustav....

....Min UNDERBARA katt... denna katt har verkligen fångat mattes hjärta ❤️ har ALDRIG haft en katt som är så busig och hittar på så mycket med galenskaper 🤪Jag körde sök med hundarna i det fina vädret idag, vi blev "skenanfallna" minst 10 gånger av den lilla busen 😁
 
Gustav har intagit min fåtölj, lite sur över att jag väckte honom med mitt fotande när han sov så gott  
 
Inez är alltid outstanding i lydnad, sök och leta, hennes glädje var enorm när vi gick ut ensamma för att arbeta tillsammans ❤️ 
 
Metodiskt går hon fram... INGET kan störa henne när hon "letar" 100 rådjur eller andra hundar...finns inte i hennes värld, hon har en uppgift och den slutför hon...
 
Så blev det Bosses tur, en grymt stor schäfer som bara tagit sin uppgift som vakthund på gården på allvar, våra pass med leta har alltid fallit pladask... Har tyvärr inte jobbat med hans dressyr mer än "då och ibland" inte haft orken.... Idag slog han mig med häpnad, låg plats, väntade på kommando ❤️👍 Sökte systematiskt, överlycklig var jag 😁 
 
Ikväll när jag gick ut med hundarna for Bosse inte som en furie mot hagen för att jaga bort räven och andra inkräktare...Han och Inez snusade lugnt på gården, pinkade en skvätt..Så kom han på kvällsmönstret, for iväg och skällde... Ropade och han avbröt direkt, så många kramar och beröm.. Ska fortsätta med lydnaden, hundarna älskar ju att göra rätt, arbeta och få beröm... En trött matte vaknade till igen 👍 Jag känner att jag är på G  😁 
 
 Inez och Bosse brottas, här ser man storleksskillnaden och Inez är ingen liten schäfertik.
 
 
Bosse jagar såpbubblor, vårt stängsel runt gården är ett getstängsel på 110 cm...
 
Har precis läst boken av Annika Taeslers självbiografi om när hon blev avkastad av en häst i Strömsholm och blev förlamad från huvudet och nedåt...Som hästmänniska tar man boken till sig...vilken tur jag haft som efter alla "dråsar" i backen efter hoppträning, skogsturer och ändå kunnat kravlat mig upp och vi kört vidare igen.. Alla nya hästar man köpt och satt sig upp på utan att egentligen veta hur säkra de var...Livet är ett lotteri, när du sätter dig i bilen till jobbet kan du drabbas av olyckan, när du går ut från huset på allt som förvandlats till is eller sätter dig på den ystra hästen, vi kan inte säkra oss någonsin för ödet.... En superbra bok, med en så rå självinsikt och naket berättande om självföraktet till en början för den främmande kroppen hon lever i. Efter ca. ett år vänder det, LÄS  ❤️
 
 
Att finna lycka när mardrömmen blivit verklighet 24 år gammal bestämmer sig Annika för att byta akademikerkarriären mot att bli dressyrryttare i ett av Sveriges främsta elitstall. Ridningen är hennes liv och hennes stora kärlek. Fram till den dag hon faller av favorithästen. När Annika återfår medvetandet efter ett par veckor är hon helkroppsförlamad, utan egen förmåga att andas och utan att kunna tala. ÄNDA IN I MÄRGEN är den sanna berättelsen om att drabbas av det som många betraktar som sin allra värsta mardröm, om kampen för att förlika sig med ödet och om att ta makten över en kropp som helt slutat lyda: om att kunna gifta sig och skaffa barn.Det är en unik redogörelse från gränslandet mellan liv och död, och samtidigt en fängslande, hoppingivande och bitvis makabert rolig berättelse om livets outgrundlighet och den oväntade lyckan.ANNIKA TAESLER är verksam som journalist och föreläsare. Hon är ständigt aktuell i media i samband med frågor som rörelsehindrade. Ända in i märgen är hennes självbiografi.

Juldagen....

 
...Det blev en brunch med gårdagens lunch, champinjongratinerad fläskfile, fanns mycket kvar då dotter och familj saknades. 
Sonen och barnbarn tyckte det var jättegott och fick receptet.  Så mycket julmat kvar som nog försvinner ned med tiden i hundars eller hönsens magar (men det är det vanliga).
 
Strax efter 12 kramades vi farväl så for de vidare till storstaden,. Men de räddade vår jul  i år  ❤️ Utan dem ❤️ Så hade livet stannat upp för mig i oro och inget fungerat / utmattningsyndromet regerar mig fortfarande... 
Inser hur skör jag fortfarande är, Milles sjukdom tog mycket kraft och oro, sa till kära maken idag att jag ska bara vila lite och sedan dammsuga, la mig och sov i över tre timmar.... 
 
Vi nattade  hönsen vid 18:30, sedan dammsög jag och bäddade gästsängarna, 6 timmar senare än det jag hoppats och trott att jag skulle göra..
 
Är ändå nöjd med att jag tagit det lugnt inför julen, inte stressat inför denna jul, faktiskt njutit av att ha allt under kontroll vad det gäller julklappar, städning / skitit i städning i vissa vrår....men det oförberedda rår ingen över....
 
Mina härliga ljus med fladdrande låga  ❤️
 
 

Undrar hur läkaren kunde säga så?

Dagen efter operationen kom opererande läkare in på rummet där jag låg i sängen. Hon klappade på min svullna mage som även var fylld med luft efter operationen och frågade hur jag tänkte åtgärda den? Fetma samlar östrogen och är en stor orsak till cancer förklarade hon... Med andra ord läste jag in att jag själv var skyldig till min cancer ...Då blev jag arg, så besviken på läkaren och sa att om jag ska äta mindre än jag gör idag så dör jag, äter inget godis, inga bakverk, hoppar mat en hel dag ibland. Visst, jag har nog förstört min ämnesomsättning idag pga att jag de senaste 10 åren har tappat all matlust och aptit och berättade det för henne...
 
Då ville läkaren att jag skulle ta ett sköldkörtelprov, då sköldkörteln kanske kan vara problem till vikten, de tog provet, får svar senare. Har en fin vän som bemöttes av samma bemötande efter hon blev opererad. HUR kan en läkare kasta något dylik som vikt i ansiktet på en nyopererad? Du vill veta om de tror de fått bort cancern och mina framtidsutsikter?
Min operation vet jag inget om, hur de såg på den, gick den bra, prognosen....Blev bara så arg och besviken...vi fastnade vid vikten och läkartider är korta, hon försvann....Jag är inget "offer" trots min sjukdom, jag har ett värde som människa och ska bemötas därefter....
 
Skrämmande, som en käftsmäll när du är nyopererad och vill höra om operationen gick bra...Det samtalet angående övervikt  bör nog tas vid återbesöket, att det är en stor riskfaktor med övervikt vid cancerdiagnoser. Vad gjorde dig överviktig? har inte fått en enda fråga tidigare? Gissar det är få som väljer att bli överviktiga med flit men för min del beror nog vikten  på  "flit och stress"  de största bidragande orsakerna och deras verkan, att bara orka jobbet, djuren, strunta i mat och sedan lägga sig och vila för att orka morgondagen, så var min vardag i många år....
 
Innan operationen togs alla prover, röntgen och alla nödvändiga uppgifter om kroppens fysiska tillstånd, så tacksam för det....Men ingen frågade om hur jag mått psykiskt tidigare, så fel tycker jag att läxa upp mig/andra dagen efter en operation..
 
Några länkar att kika på om du har problem med vikt trots att du som jag inte äter något som du kan bli överviktig av.
 

https://www.mabra.com/darfor-gar-du-upp-i-vikt-av-stress/

 

https://www.expressen.se/halsoliv/bli-kvitt-tjockhormonet---slipp-dina-stresskilon/

 

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=7389

 

https://www.netdoktor.se/kvinnlig-halsa/sjukdomar/hypotyreos-underfunktion-i-skoldkorteln-lag-amnesomsattning/3

https://www.1177.se/Ostergotland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hypotyreos--brist-pa-skoldkortelhormon/?ar=True

 

https://www.allas.se/symtom-pa-skoldkorteln/

 

 Vill bara att ni kikar på denna film av Mia Skäringer som heter kroppshets så tänkvärd! I mitt liv som ung fanns inga viktbekymmer, allt fysikt arbete med djuren och hästarnas dagliga omvårdnad och ridturer, hundarnas dagliga turer, jag åt (lite) och rörde på mig.

 

Vart efter djurantalet krymte, barnen växte upp, stressen på jobbet ökade,uppgifterna som arbetsgivare la på mig, i samma takt så minskade den fysiska aktiviteten.  Matlusten försvann!

Livet är en resa.....Jag kan inte förstå att någon ska tro att jag ska ha samma kropp som jag hade till 40 års ålder nu när jag är 63? Jag har inte själv de kraven på mig, inte heller på kära maken....

 

Idag har jag suttit ute i solen en timme, har tvättat två maskiner, lyssnat på ljudbok, sovit...min man är lyrisk idag och han ser hur mycket jag orkat denna dag och hur jag drar mig från sängen..Inga smärtstillande idag, vill bara tillbaka till livet, promenader med hundarna med kära maken, få finnas där för mina barn och barnbarn släkt och vänner   

 
Arg är bara förnamnet 😡 I mitt jobb var det bara en självklarhet att möta alla med RESPEKT, fanns bara en väg att gå för att förstå den förälder/ungdom jag  mötte...genom att lyssna på den personens livsresa/hur var situationen just nu, vad hade gjort förändringen i beteende? ..Hur kunde vi gå vidare tillsammans? 
 
 

I morse....

....sov jag till 10:30, visste inte att jag fortfarande är så stresskänslig, vid stresspåslag kan jag nästan sova dygnet runt. Kära maken var uppe vid sju och gick ut med hundarna och släppte ut hönsen, vaknade till av tuppens galande och somnade snabbt om.
 
På eftermiddagen ville jag att vi skulle gå i skogen vår "svampsväng" med hundarna, trodde att efter dessa åskstörtskurar vi fått fanns det förhoppning om svamp, vi gick ut för att bara rekognosera skogen, men hittade en del.
 
En kepa full med kantareller och två Karl Johan som vi stoppade i fickorna 👍
 
På kvällen bara njöt vi av goda kantareller, stekta i en massa smör ❤️
 
Har idag försökt på allvar att hitta nya hem till våra 4 tuppkycklingar, vill så innerligt att de ska få fortsätta leva på en liten hönsgård med daglig utevistelse. Kära maken åkte och köpte en stor håv så vi kan fånga in dem. Hittar jag inget hem till dem så har jag en kompis som får ta dem. Hon är en sann djurvän och jag vet att de får ett fint hem och omtänksamhet innan de hamnar i grytan 😢 äta dem själv kan jag INTE! Har skött om dem från dag ett, suttit ute och vaktat dem på gården från katter, hök och räv minst 2 timmar per dag och älskat dem ❤️
 
En av våra fina tuppkycklingar som kommer som vuxen att väga runt 5 kilo, håll tummarna för att jag kan placera alla.
 
Nu till kvällen strilar ett vanligt sommarregn ned, svalt inne, hundarna sover gott ❤️ Katten Rambo ligger även inne ikväll, det har han inte gjort sedan April ❤️
 

I morgon ska jag träffa min läkare igen...

...vi har inte setts från det jag avbröt min sjukskrivning och förtidspensionerade mig och bad honom skriva intyg till min livränta som senare beviljades. Jag är så tacksam att jag hade förmånen att träffa denna UNDERBARA läkare som förstod mig precis, han hade genomgått samma utmattningssyndrom som jag och kunde sätta ord på vad jag behövde för att kanske sakta ta mig tillbaka till ett drägligt liv.
 
När vi hade sammankomst med Försäkringskassan, arbetsgivare, kurator, facket, jag och läkaren för att komma vidare i min rehabilitering så stod han som en klippa och sade ifrån alla åtgärder inom 6 månader framöver, jag behövde all vila, fick inte gå tillbaka till mitt gamla jobb igen... Alla lyssnade på honom och ingen sa emot, min fackrepresentant sa att det var den bästa läkare hon mött i sitt jobb. När jag inte fick gå tillbaka till mitt gamla jobb blev det enkelt för mig, fanns inget kvar för mig på arbetsmarknaden. Ringde min chef och bad om möte. När man tidigare betalat folk man ville bli av med under uppsägningstiden så tyckte jag att jag borde få samma rättighet som skött mitt jobb..Under det mötet blev det bestämt att jag skulle ha min lön under uppsägningstiden och vara arbetsbefriad, kommunchefen skrev under för att det skulle gälla.
 
När jag sist kontaktade vårdcentralen sa de att han slutat där (över ett år sedan), så ledsen jag blev över att jag inte fick tacka honom för allt han hjälpt mig med. När jag nu behövde förnya receptet med blodtrycksmediciner så fick jag tid i tisdags 08:15 för provtagningar och en tid i morgon för läkarbesök, såg till min stora glädje att han är tillbaka ♥ Så imorgon förutom glädjen att få se honom igen och tacka för hans hjälp till ett vettigare liv i vardagen så hoppas jag att jag inte glömmer att han ska skriva ut nya mediciner (hjärnan är fortfarande som en schweizerost, full med hål och minnesförluster) Fortsättning följer 
 
 

Ibland blir jag bara så ledsen...

När jag ser skuggan av mitt forna jag, en stor undran, kommer jag någonsin att komma tillbaka till den jag var? Den glada som alltid såg möjligheter och positivt på livet, jag fixade allt jag ville och framför allt lade all min kraft på att andra skulle få må bra. Förtvivlan idag och vet att jag skrivit om detta tidigare.

 

Livet är inte en enkel resa rakt igenom, mitt liv hade inte en enkel biljett till glädje och styrka till den jag blev. Men många val gjorde jag själv från tidigare erfarenheter i livet, fanns inga ”offerkoftor” utan här valde jag själv vilken bana jag lade mig på, från 19 år valde jag min älskade make och mina barn, djuren och gården som gav mig all glädje och styrka, som jag tog vidare till jobbet. Det jag inte visste var att allt har en gräns och arbetsgivare precis som jag trodde jag orkade och klarade allt. Det höll i 27 år...

 

Jag borde vara så tacksam idag att jag har en ekonomisk trygghet tills jag fyller 65 då mitt utmattningssyndrom klassades som arbetsskada. MEN...Jag hade så mycket hellre varit vid hälsa och kunnat fortsätta på mitt jobb där jag vet att jag gjorde så mycket nytta. Jag ÄLSKADE mitt jobb, glädjen att få möta ungdomarna var dag, problemen som var till för att lösas ihop med dem. Allt togs ifrån mig då mina chefer inte såg hur allt skenade iväg, hade jobbarkompisar som varnade dem och som såg hur jag totalt tappat greppet. Vet inte hur man tänker men så länge jag var till stor nytta så fick jag springa på, hejdlöst...till kraschen 2015.

 

När jag vaknar klockan 06:00, påskafton 2015 och inte kunde gå pga yrsel, satt vid sängens gavel och rabblade mitt personnummer och inser att det inte var en stroke jag drabbats av, skrämmer halvt livet ur min älskade make där jag sitter i fotändan av sängen och säger vi måste åka till akuten. Barnen blir sedan lika skrämda, det är påskafton och vi ska njuta av den som vi alltid firat storhelger i vår familj... Denna påskhelg blev annorlunda och jag är rädd för att vi aldrig kommer att fira storhelger mer i vår familj som vi gjorde förr..Visst mycket av våra traditioner har vi kvar, men inte mamman som orkar att förvalta dem som tidigare.

 

Åkte till akuten, sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer.. När jag ser skolbyggnaderna idag känner jag inte saknad, bara en lättnad att inte behöva vara där, all luft, kraft sugs bort, yrseln kommer tillbaka och ”bubblan” att stå utanför infinner sig...känner att jag är så färdig med slitet där.. Motsägelsefullt finns inom mig ändå en stor sorg , jag hade ju så mycket mer att ge om någon sett det skenande tåget och bromsat mig i tid.

 

Att så många blir sjuka av stress lastar jag våra arbetsplatser och kommuner för....De är glada för att allt fungerar och ser inte/blundar för hur många som är sjuka/vikariebristerna och alla som står på benen och går in och täcker upp för varandra...När vi jobbar med människor så jobbar vi alla till det yttersta för att de ska ha en vettig vardag...Men när vi inte orkar mer så ska vi jobba mot en byråkrati som inte ger en hårt slitande människa rätten till att vara sjuk, ser det på media dagligen....Gissar att nästa är min dotter som ger sitt allt...Tyvärr uppfostrad av mig....

 

Känner igen allt....
 
 
 

Uttmattningsyndromet....när ska det ta slut?

.........Jag tror mig blivit så mycket starkare då vardagen lunkar sakta på...men slås ned till fotknölarna vid minsta motgång och stress...Att bestämma och missta Lokie var så grymt tufft, Sotis visste jag undermedvetet att han aldrig skulle komma tillbaka och när det slutgiltiga beskedet kom försvann alla krafter igen....någonstans höll nog hoppet mig uppe.....
 
Jag fattar det inte...Jag som tagit så många tuffa beslut i mitt liv som ung och senare i arbetslivet.....Har misstat så många djur tidigare pga ålderdom, gråtit, jobbat då jag känt att ungdomarna gav mig styrkan, kraften och som mina barn o familj  den största meningen i livet...
 
Att vara en spillra av sitt forna starka jag...det kan inte förklaras för någon, ingen kan förstå det, man undanhåller massor för sina kära om vad man orkar och känner...Ibland är det bara så svårt att sätta ord på allt man känner...en skam till viss del för mig som jag fortfarande känner, för min familj var jag den starka som fixade så mycket, stod mot orättvisor och verkligen vågade bråka mot myndigheter...
 
Förr kunde jag fotografera natur och djur med ca 600 bilder per månad...jag undrar idag varför jag gjorde det när jag fotar som mest 200 foton per år sedan 2015..Fanns det en livslust och glädje, skönhet i naturen och livet som jag tappat och inte längre har förmågan att se? 
 
 
 
 Stämmer bara för min arbetsgivare, att jag skulle orka allt, klart de frågade hur jag mådde och hur jag kunde fixa allt, i stressbubblan mådde jag bra och såg inte mina begränsningar...Vem vet när man stressat sig till det yttersta??  Visste vi det så skulle inte utmattningssyndrom och utmattningsdepression öka så lavinartat som det gör idag....På mitt jobb har 6 till drabbats efter mig och så många före.....mina nära och kära var oroliga i många år för allt jag bara måste göra...De talade för döva öron från någon som totalt tappat greppet om sin vardag.....
 
Lokie ♥
 
Sotis ♥ Kvar finns bara en villrådig Rambo...av tre katter är han nu ensam kvar och märkbart villrådig ♥
 
 
 

Idag försöker jag...

 ..ge en förklaring till vad som hände mig,....min sjukdom...
Nu har jag börjat strida, förklara felen i arbetslivet enligt mig....tror det är ett stort friskhetstecken även om jag inte ser det i vardagen så mycket...sover länge, orkar inte mycket, samma långa uppstartssträcka för att göra något.....men gnistan jag alltid haft finns fortfarande långt därinne..jag vill att situationen ska bli bättre för barn/ungdomar och kollegor på mitt jobb....
då blir jag mitt gamla jag igen...ser de svagaste / barnen...blir återigen obekväm och säger de orden många inte vågar säga....Inser att jag de sista åren i min trötthet (som jag inte förstod då)  var en stridsmaskin som protesterade mot mycket...så mycket energi som vi la  ned på på oväsentligheter på möten och som jag tycker tappade fokus från det väsentliga...
 
Hade flera varningstecken som jag ignorerade, det första var när jag inte orkade ta mig ur sängen en dag, orkade knappt lyfta luren och ringa och sjukskriva mig feb 2013, vår sjukvikarien är underbar, hon lyssnade till min gråt och min trötthetsförklaring, - du går till läkare omedelbart, du ska vila, kom tillbaka när du är frisk och pigg och en stor kram från mig ♥ ringde vårdcentralen, träffade läkare, blev sjukskriven som jag senare bröt, kunde inte koppla av hemma, visste att mina ungdomar behövde mig...
De förklarade glatt för mig när jag kom tillbaka att de inte gjort något utan väntat på mig...
 
När jag nu inte lyssnade till vad "knoppen" sa till mig så bestämde kroppen sig för att ge mig den sista varningssignalern jag kunde inte gå pga yrsel, att sätta sig på en stol kändes som fritt fall på 10 meter, akuten (finns att läsa på min blogg "påskafton blev anorlunda" april 2015, sjukskrivning i ett år....Det slutade med att läkaren förbjöd mig att återvända till mitt jobb, en sväng till och jag skulle kanske aldrig bli frisk igen, jag sa upp mig efter 28 år,
 
Vill ni förstå vem jag är idag, så läs detta... En mycket bra beskrivning.♥'
 
Lånat från - http://blogg.topphalsa.se/valbefinnandebloggen/2016/09/13/10-saker-du-onskar-att-andra-forstod-nar-du-drabbats-av-utmattningssyndrom/
 

När man har drabbats är det inte så lätt att förklara hur det är, eller vad man behöver. För man har fullt upp att bara orka med dagen som ligger framför. Så därför har jag satt samman sådant som jag tänker att den som hamnat i utmattning önskar att omgivningen skulle förstå.

 

 

1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

 

girl-1031641__180

 

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.
 

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

 

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

 

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

 

mother-1327186__180

 

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

 

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

 

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

 

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

 

man-and-dog-1149400__180

 

10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.


RSS 2.0