kort.webblogg.se

 

Torsdagen den 21 juli 2005

Vaknar klockan åtta och ska ge ungarna mat, de är inte särskilt intresserade av maten, istället börjar en stor procedur med putsning av fjäderdräkten. Vingarna sträcks ut och det pickas och plockas mellan fjädrarna och putsas över hela de små kropparna.

Nu börjar man både se och höra att blåmesar är små ”argbiggor”.

Gud nåde den som puttar till någon som redan sitter på en pinne när en annan unge kommer flygande. Värst trätande är det när någon skuffar ned någon så den hänger som en fladdermus under grenen, då ”skälls” det kan jag tala om. Även hot med öppen näbb mot varandra förekommer.

Idag kommer ungarna ut redan vid 11 tiden. Efter en halvtimme säger maken att två ungar tagit sig ut. Samtidigt kommer det in en bil på gården, det är en spekulant på sonens husvagn. Sonen är inte kommen än så spekulanten kan i lugn och ro gå igenom husvagnen, make och dotter ska stänga in en hage åt hästarna och jag måste se till blåmesungarna. Karln trodde nog jag var knäpp där jag gick och lockade och glodde upp mot skyn.

 

Fem små ungar sitter under taket en regnig dag, jag tog in dem var kväll.

 

En av ungarna dök direkt ner och satte sig på mitt bröst, den hade kommit ut av misstag. Släppte in den till sina syskon i voljären. Den försigkomna ungen flög glatt upp i vår stora björk. Ja,ja du kommer tillbaka när du är hungrig tänkte jag, nu vet jag hur valserna går.

Gick till husvagnsspekulanten och frågade om han ville ha kaffe. Det ville han.

Rätt vad det var började det ösregna och jag tänkte – undrar hur länge ungen vill vara ute i friheten nu? maken och dotter kommer hem efter hagstängningen.

Hör ett kvittrande utanför, mycket riktigt där sitter ungen på voljärtaket och fladdrar med vingarna med öppet gap. Eftersom det regnar och jag inte har lust att vänta ut ungen till enen följermaken med ut och tar stegen för att ta fatt i ungen. Nöjd och belåten flyger han och sätter sig hos syskonen.

 

En liten sötnos

 

På eftermiddagen när jag ska mata ungarna sitter tre uppe vid taket i voljären, jag når dem självklart inte. Går fram till ungarna i björken och börjar mata dem. De ska lära sig att komma till mig.

Då kommer två nerflygande och sätter sig i björken för att få mat.

Den tredje flyger ner och sätter sig på min axel och fladdrar med vingarna och kvittrar, självklart får den mat där den sitter. Efter en stund flyger den också till björken.

Det har hänt några gånger idag att någon unge har mellanlandat på min arm eller hand, nu tror jag faktiskt att det är samma unge som gör det.

 

 

På eftermiddagen tittar solen fram, sätter mig och läser en bok ute. Hör plötsligt ett ordentligt liv på svalorna. Tittar upp och får se svalorna skenanfalla en sparvhök. De är verkligen tuffa, sparvhöken flyger obekymrat vidare, förstår dem till fullo, svalornas ungar är ute och flyger. Tackar Gud för att alla blåmesungar är i voljären.

Sigvard berättade i går att det dröjer någon vecka innan ungarna inser faran från skyn. Är inte längre så rädd för att Gustav är ett så stort hot för ungarna, de strävar ju bara uppåt. Den försigkomna ungen flyger ju bara högt upp i träden. Ungarna har också fått flygträna på säker mark och är 100 procentigt säkra på att landa var som helst. Det blir inga störtdykningar för dem, där har de en fördel mot vilda ungar.

 

Inga fler rymningar idag men däremot har en blåmes ”pratat” med dem flera gånger och även satt sig på voljärtaket. Makens sa – nu sitter det en blåmes på taket, men det kanske är någon av ungarna. När jag sprang fram för att titta hade den redan flugit iväg. – Jag skrämde den: samaken.

Sprang ut och räknade ungarna, det var fem i voljären, alltså hade de haft besök och det gör mig så glad och förtröstansfull, det kanske är ett tidigare syskon som hjälper dem sedan i det fria.

 

 

Vid nio när jag ska ta in ungarna är de i extas, de möter mig i dörren och det sitter en unge på gallret framför mig, fladdrar med vingarna och kvittrar över måttan. När jag sätter mig vid buren för att skjuta in den rengjorda lådan ( tack Meja) så sätter sig två ungar till på buren och en sätter sig på handen Jag plockar in dem en efter en i buren och bär in dem.

När jag senare matar dem inne sitter en unge på gallret mitt framför mig, de andra sitter på pinnarna. Jag inbillar mig nu att det är den ”tama” ungen som även förut suttit där och jag har skojat om ”att det är att se till sin fördel”. Kan inte hjälpa att jag tycker den är speciell och underbar.

När de ätit burrar de upp sig, stoppar in huvudet och sover direkt. Det gör mig också bekymrad, de får inte vara så trygga inomhus i buren, de måste ju vänja sig vid friheten.

Jag börjar också förstå varför det ska vara särskilda viltrehabiliterare som sköter frigivningen och inte ”fjompfior som mig”.

Men, men: En av de viltrehabiliterare jag pratade med igår berättade för mig att hon var så glad för att en fågel hon tagit hand om förra året, hade kommit och satt sig på hennes fot idag. Det är ju därför man gör det här jobbet, det är belöningen. Skiljer sig hennes och mitt tänkesätt så mycket fån varandra, det är nog kärleken till djuren som förenar oss. Jag bara undrar?

 

Gav ungarna mat kvart över sju, de var inte särskilt hungriga i dag heller. Det blev stor putsning istället.

Maken och jag fikade sedan gick vi ut och letade bra träd. Vi letade som galningar efter träd med löss på. Hittade två stycken som vi tyckte dög men så särdeles mycket löss på dem var det inte. Satte ner träden i voljären och tog ut de gamla.

Så åkte ungarna ut redan klockan nio. Två stycken smet, men de var bara ute i fem minuter, det var nämligen matdags. Tur hade de för det blev ett ordentligt skyfall så fort de kom in i voljären.

 

Mysigt vi har det

 

När det regnar eller de är trötta sätter sig några ungar högst upp i toppen i trädet, under taket. Det ser så ombonat och mysigt ut.

Idag har en vild blåmes lurat mig flera gånger att någon av ungarna skulle vara ute. Men när jag gått ut och räknat har de suttit i voljären alla fem. Den vilda blåmesen har ”pratat” med ungarna och visat sina färdigheter i enen där den hängt och dinglat och ätit bär. Försökte hinna ta kort på den men misslyckades. Tog och bröt av en enbärskvist och satte in den i voljären, ungarna har pickat nyfiket på bären. Har även snott in köttfärs i nät och hängt i träden, allt för att ungarna ska börja äta själva. Har sett någon picka ibland men de ropar på mig fortfarande när de är hungriga.

En unge har tagit till vana att sätta sig på dörren och kvittra när den vill ha mat. Då sitter den cirka 50 cm från fönstret. Det låter som om den satt på fönsterblecket.

Jag kikar ut genom fönstret (det gör jag var 10:e minut) och får då se en unge som äter kött - färsblandning och tre ungar som sitter och äter enbär. De sitter även och plockar på bladen i träden, vänder och vrider på löven. De kanske ändå instinktivt vet vad de ska äta i det fria. Glad är jag över det jag ser.

 

En nästan uppäten köttfärspåse.

 

 

Är lite hungrig morsan!

 

 

 

Lördagen den 23 juli

Vid halv nio tar jag bort filten från buren. Jag ger dem ingen mat direkt utan vill att de ska picka i sig lite själva. Jag ser att tre stycken äter från köttfärsblandningen turvis, en sitter och plockar frön från taket där jag lagt den demolerade ”fröklockan” och en hoppar runt i sanden och äter frön som fallit ner.

Klockan tio kommer de ut, jag har satt ut tre ordentliga påsar med köttfärsblandning. Det ska de klara sig på till eftermiddagen. Jag kommer att gå ut var tredje timme och titta om någon unge är hungrig.

När jag tittar ut efter en halvtimme sitter en fågel på utsidan av nätet, mitt på voljären. Tror att det är en unge som smitit, men så var inte fallet. Det var deras fria kompis som hälsade på igen. Den är verkligen nyfiken på ungarna. Jag undrar hur många gånger den egentligen är och hälsar på under en dag utan att vi ser det.

Vid tolv går jag ut och står och tittar på ungarna i voljären. En påse med köttfärsblandning är nästan helt uppäten, jag ser alla fem ungarna picka i sig mat. Ingen av ungarna börjar kvittra och ”dallra” med vingarna när de får syn på mig. Alla är mätta och belåtna. En unge pickar energiskt på ett enbär.

 

Här lyckades jag fånga alla fem ungarna på bild ♥

 

Går in igen, bestämmer mig för att gå ut vid två och se om de vill ha någon mat av mig då.

I morgon har maken och jag pratat om att ta av nätet vid taket så de får börja acklimatisera sig i det fria. Sedan har de friheten att flyga tillbaka in i voljären och äta eller sova i trygghet. Lite vemodigt känns det men samtidigt är jag glad för att ungarna snart blir fria.

 

Vad ska jag äta?

 

 

Idag är det en gråmulen dag med duggregn om vartannat. På eftermiddagen tar det i och blåser så hårt att jag är rädd att ”träden” i voljären ska blåsa omkull. Kikar ut genom fönstret och ungarna gungar fint med på grenarna, de är inte nå oroliga.

 

När jag lockar och matar ungarna vid två är det bara en unge som äter riktigt mycket, två stycken tar någon tugga och flyger iväg. Två stycken stannar kvar i toppen på ett av träden.

När alla är mätta flyger de upp under takskivan i lä och vilar.

Peppar, peppar idag har ingen unge smitit ut, det är nog för dåligt väder.

Ungar är inte särskilt hungriga när jag matar dem vid sex. De kommer och tar någon tugga pliktskyldigast.

Vid nio när vi ska ta in dem är det bara en unge som låter sig plockas, resten får vi lura för att få fatt dem. Ikväll är det ”sista natten med gänget”. När ungarna är i buren tar maken bort en del av taket så det är klart för frisläppningen i morgon.

Ger dem ett sista mål mat för kvällen och sätter upp färsk köttfärsblandning i buren.

 

Här sitter ungarna och vilar uppe i toppen och får skydd från regnet av taket.

 

Söndagen den 24 juli 2005

Ingen av ungarna är speciellt hungrig när jag matar dem vid nio, de har försett sig själva med mat under morgonkvisten. Vid halv tio går vi ut med ungarna och släpper dem. De flyger först upp och sätter sig i trädet i voljären sen flyger en efter en ut i friheten. Alla flyger och sätter sig i vår jättestora lönn. Där ser vi dem flyga runt mellan grenarna.

Är ute några gånger och lockar på dem, de svarar mig men kommer inte. När det gått tre timmar från frisläppet kommer alla fem och sätter sig i syrenen. Jag matar dem men maken tar över efter en stund för jag har svårt att nå ungarna.

Nu bestämmer vi oss för att hänga upp maten i syrenen istället. När köttfärsblandningspåsarna kommit på plats börjar ungarna genast att äta. Vi tror inte längre att vi får in dem i voljären igen, vi får väl se till kvällen om de vill ha den tryggheten då, men jag tvivlar.

Vi bestämmer oss för att mata dem med köttfärsblandning i en vecka till, sedan blir det bara frön. De måste ju börja leta mat själva. När jag ger dem några maggots ser jag att de äter dem på annat sätt nu. De tar larven i munnen och flyger till en gren, där sätter de fast den mot grenen, håller larven med foten och pickar i sig den.

Vid sex på kvällen räknar jag in alla fem ungarna.  Leif  med fru kommer. De tycker att de utvecklats enormt på den veckan som gått sedan de hade dem. Leif tar kort på busungarna som flyger runt som om de lekte tafatt.

Strax efter nio går jag ut och tittar till ungarna. De sover i syrenen. Tar bort köttfärsknytena, så att de inte blir neddragna av skator eller faller ner. Risken är ju då att ungarna äter på backen och blir tagna av katten.

 

En unge som äter mat i syrenen.

 

Två hungriga ungar.