Räddade blåmesungar.....
Fick en förfrågan om hur man räddar blåmesungar, kommer här att lägga in mina dagboksinlägg och bilder från sommaren 2005 då jag lyckades rädda fem blåmesungar till vuxen ålder. Lycka till Kira....
Blåmesarna
Har förstått för ca två dagar sedan att blåmesarna återigen har ett bo i ventilen mot matkällaren. Är orolig för att Gustav (katten) också ska upptäcka det, måste sätta för kompostgrindar så att fåglarna kan flyga fritt ut och in i ventilen. Men nu brådskar höet och Maken måste även ha min hjälp när maskinerna ska kopplas på. På höskullen är det varmt och olidligt svettigt. Blåmesarna glöms bort i brådskan.
Såg i söndags morse vid femsnåret en av blåmesföräldrarna sitta med en liten nattfjäril i munnen och hoppa från gren till gren medan den kikade på den hoprullade och sovande Gustav. När kusten var fri flög den mot boet i ventilen.
Tisdagen den 5 juli 2005
Ser på morgonen att katten Gustav håller lite uppsikt mot gaveln med blåmesboet. Nu ska det bli av - jag ska sätta upp grindarna så fåglarna blir säkrare. Sagt och gjort jag bär dit grindarna och vad får jag se…… det ligger två döda blåmeskroppar utan huvuden nedanför ventilen. Herregud! Jävla katt! Jag måste i möjligaste mån försöka rädda ungarna. Trätande och svärandes över ”kattjäveln” springer jag in i huset, snor åt mig en pall och rusar ner i källaren. Det är lätt som en plätt att lirka ut boet helt ur ventilen. När jag bär upp det piper fem små nakna och ögonlösa knyten hela tiden. Ropar till min dotter att hon ska kolla på Internet vad blåmesar äter. Far ut som ett jehu, måste hitta något till krakarna att äta. Bråttom, bråttom, vet ju inte hur länge sedan det var ungarna fick mat.
Jag bor på en bondgård och hittar inte en enda jäkla fluga i stallet där hästarna står inne för att slippa undan den värsta hettan mitt på dagen, hästarna orkar inte med värmen och bromsarna.
Bortskämda som de är så vet de att när de sprungit några vändor i hagen så kommer vi och förbarmar oss över dem.
Nu börjar jag lugna ner mig, det här funkar inte, vad ska jag göra? Sportaffären säljer maggot, det kan jag ju köpa.
Hoppar in i bilen och åker till affären. Mycket riktigt så säljer de maggot, 250 larver för 25 kronor, köper två burkar. Överkomligt tycker jag. Fort hem, maggot tål inte värme, burkarna ska stå i kylskåpet, urrrrrkkk och fy vad äckligt. Plockar ut några maggottar i en kopp, nu ska ungarna få äta. Knäpper noga på locket och sätter en plastpåse om och virar den jättenoga, vill verkligen inte ha maggottar lösa i kylskåpet.
Så små och föräldralösa.
Alla fem ungarna är pigga och gapar stort och piper. Försöker lirka ner de slingrande maggottarna i de små näbbarna. Några äts faktiskt upp men lika många slingrar sig upp ur strupen på de små ungarna och trillar ner i boet. Med pincetten försöker jag lirka upp de motbjudande tingestarna från ung-högen. För varje maggot som åkt ner i magen på en av ungarna så kommer lika säkert som ett brev på posten en stor vit påse ut ur ändan på den. De ser lite roliga ut när de sätter ändan i vädret och bajsar.
Men tänk om jag ger ungarna för mycket mat eller för lite? Ringer Strömsholms djursjukhus för att få råd. Efter en ovanligt kort väntan (bara två samtal före) blir jag hänvisad till viltjouren och där får jag svar på mina frågor. Där pratar jag med en kvinna som heter Eva.
Om jag ger ungarna mat när de piper så blir det bra och är de mätta så gapar de inte heller, svårare var det inte.
Arne...underbara Arne ♥ Så noga han höll koll på de små, min ständiga hjälpreda ♥
På natten hålls ungarna varma av sin mor och det löser jag med en dubbelvikt yllefilt över korgen som boet placerats i.
Natti, natti
Nu ligger de på toapapper i sitt bo, det är lätt att byta efter varje måltid och efter det alla fem har bajsat. Vid en av bytningarna av papper hittar jag 5-6 maggottar som ligger och krälar under ungarna. Troligtvis så har flera av dem krälat ut ur ungarnas strupar. Nu införs en ny rutin, jag klipper av maggottarna på mitten (inte så äckligt som jag trodde) och det blir betydligt enklare att mata ungarna.
Matar ungarna ordentligt mätta klockan elva på kvällen och sveper filten om korgen. Allt blir lugnt och tyst.
Åh tack...ska läsa allt detta, perfekt. Vid närmare koll tror jag att den jag fått ta hand om är en talgoxe, men de äter samma saker så det spelar ju ingen roll. Lite deppigt att läsa på vissa sidor på internet att man hellre borde avliva dem osv, men jag tycker att man gott och väl kan prova att rädda dem, om man nu är säker på att man inte kan återbörda dem till föräldrarna av någon anledning, i min fågelunges fall gick det inte den ramlade ju ner från under taket i ett ridhus och stegarna räckte inte upp...gick inte alls att se boet och det är fullt med katter där. Den mår jätte bra, äter och bajsar bra och sover om natten. Undrar lite över att den typ mjällar, funderade på om det kunde vara ohyra men inge som lossnar rör sig och det ser mer ut som hudflagor. Kanske är det normalt. Hittade även vitamin till den som jag blandar i maten. nu ska jag fortsätta och läsa din dagbok.
Hej! Vilken nytta vi har av din blogg från 2005 om blåmesungarna. På midsommarafton hittade vi en liten nästan naken fågelunge på stigen i skogen och myrorna hade redan börjat knapra lite på den. Vi tog upp den och bar hem den men trodde att det var kört. Vi ville bara ge den lite värme och kärlek på vägen bort från livet. I sonens varma hand började den röra på sig och öppnade ena ögat ett ögonblick.
Sedan dess har ungen repat sig otroligt och utvecklats i rasande fart. Nu är det dag 5 hos oss och den är helt klädd i dun och små fjädrar och putsar sig mycket. Först trodde vi att det var en blåmes men nu lutar vi mer åt talgoxe. Igår började han flaxa mycket och vi blev oroliga att han skulle komma över kanten på papplådan vi ställt hans lilla bokorg i. Vi har sedan dess ett kycklingnät över lådan men idag är han ännu mer alert och hoppar och flaxar upp mot nätet så nu undrar vi om det är dags att flytta honom till den fågelbur vi fått låna. När jag läser i din blogg nu de senare delarna ser jag att ni hade era ungar i fågelbur efter någon vecka och då gissar jag att ni täckte över buren på kvällen. Vi har ju bara en unge som säkert känner sig väldigt ensam och mycket av hans flaxande och kvitter är helt klart kontaktsökande mer än hunger.
Har du kvar tel.numret till den Sigvard du skrev om så vore jag tacksam för att få det och få hjälp att bedöma åldern på vår lilla fågel.
Vänliga hälsningar
Kajsa i Nyköping
Tack för svaret! Vår lilla pippi har utvecklats jättemycket på 10 dagar och vi har nu kommit fram till att den är en svarthätta. På min Facebooksida har jag varje dag lagt upp några bilder och berättat om vad som händer. Där finns även några små videos. Jag pratade med Eva på Viltjouren i förra veckan och hon sa absolut ifrån om bur så i stället har Vickevire fått ett stort eget rum i källaren där han kan öva flygning och röra sig fritt som han har lust med. Idag såg vi honom flyga drygt 2 meter och han börjar försöka ta sin mat själv från ett fat. Vi behöver inte längre mata med pincett utan han äter från en tesked. Jag heter Kajsa Olsson-Gustaver och om du finns på Fb får du gärna skicka vänförfrågan till mig så att du kan se allt om Vickevire. Idag är det dag 10 för pippin hos oss och det börjar närma sig den dag när vi måste låta honom försöka klara sig själv. Vi har två hundar men tyvärr finns det många katter i grannskapet som vi givetvis inte kan hålla helt borta från vår tomt. Hundarna har ändå gjort katterna lite mindre intresserade av vår inhägnade trädgård, så jag hoppas verkligen att pippin kommer att klara sig och även hitta artfränder att höstflytta med. min relation till Vickevire är så fin så det blir inte lätt att skiljas från honom.
Jag håller tummen för er fina hund att undersökningen som jag såg ska göras snart går bra och inte visar några allvarliga saker. Mvh Kajsa
