Det här är jag.....
....Har ju haft mycket tid att fundera över hur jag nu hamnat i den situation jag är idag.
Jag har verkligen ÄLSKAT mitt jobb och alla de underbara ungdomar och föräldrar jag mött under 27 år. Ungdomarna har gett mig så mycket kraft, kärlek och styrka ♥
Men hur har jag förvaltat mig själv i kriser och personliga tragedier?? Jag har försökt få kraft i den vanliga vardagen....aldrig stannat upp och tänkt efter om jag kanske skulle ta en paus och ta hand om mig själv och sorgen.
1999 var jag tvungen att ta beslutet om att avliva min älskade 22- åriga häst Dysse, jag ringde rektorn och grät och tog tre dagar kompledigt när jag bestämt avlivningsdatum, jag visste att jag behövde sörja henne. SUNT tänkande då...tog även ledigt för min dotter som levt hela sitt liv med denna älskade häst och sörjde henne lika mycket som jag.
Vackra, älskade Dysse ♥
Vår hund Nobbe fick epilepsi efter en operation, en liten hjärnblödning av all smärtstillande medicin i samband med en analsäcksoperation. Det funkade i många år med medicinering tack vare världens bästa veterinär TM som aldrig krånglade till det med recepten till hunden. Jag hittade dem ofta i brevlådan när han var på väg till andra patienter och efter det jag ringt.
När vår shetlandsponny Lisa hade diagnostignerats med livmodertumör som inte gick att operera och efter svår kolik och senare fång av medicineringen och fången inte gick att häva så var det vår djurägaransvar att avsluta hennes plåga. Ringde och beställde avlivning på gården som jag gjort med alla mina hästar då de ska få dö tryggt hemma utan rädsla. Vad gjorde jag den dagen? åkte och jobbade. En elev frågade mig direkt på morgonen - Du har så ledsna ögon, vad har hänt? Jag berättar när lektionen slutat svarade jag. Berättade med tårarna rinnande, eleverna stod sedan på rad och gav mig styrkekramar ♥ ...Åkte hem på lunchen, kramade Lisa ett sista farväl, hon avlivades, jag hade haft henne från det hon var 10 månader och nu var hon 16 år, älskade hästen ♥ Grät i bilen och åkte tillbaka och jobbade.
När mamma blev hastigt sjuk och dog i januari 2010 så stannade jag hemma och sjukskrev mig dagen efter då jag pratat med syskon till klockan fyra på natten....Sedan jobbade jag igen, fanns så mycket på jobbet jag MÅSTE göra och ungdomarna gav mig energi...sörja fick jag göra när jag fick sommarlov. Det blev aldrig tid till sörjandet och sedan gick min tvillingbror bort...Stannade jag upp....nej....
Första gången jag blev sjukskriven för utmattningsdepression hade jag någon månad tidigare gått till jobbet och jobbat, åkt iväg vid lunch för att gå på en älskad släktings begravning, avstod kaffet efteråt för att åka tillbaka och fortsätta jobba. Då såg jag det som naturligt, men insåg efteråt att det var helt galet att tro att sorg ska kunna schemaläggas på det sättet... Vi vilar nu i alla fall, både du och jag!
Vilka underbara bilder fulla av nostalgi tack för att du delar med dej;-)
