Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...
Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.
Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!
Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.
 |
| Det här funkar alltså inte! |
Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.
Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.
Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.
Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.
Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson som har åsikter om hur ens tillfrisknande går. (Det går för sakta.)
Man sätter in och sätter ut mediciner. Och hanterar biverkningarna av dessa medicinerna. Pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Man försöker lösa Moment 22-problem.
Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, fd arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.
Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.
Men nej. Det är man ju inte.
Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.
Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.
Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.
 |
| www.rosaguiden.se |
Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.
Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.
Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.
Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.
Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.
Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.
