Ibland blir jag bara så ledsen...

När jag ser skuggan av mitt forna jag, en stor undran, kommer jag någonsin att komma tillbaka till den jag var? Den glada som alltid såg möjligheter och positivt på livet, jag fixade allt jag ville och framför allt lade all min kraft på att andra skulle få må bra. Förtvivlan idag och vet att jag skrivit om detta tidigare.

 

Livet är inte en enkel resa rakt igenom, mitt liv hade inte en enkel biljett till glädje och styrka till den jag blev. Men många val gjorde jag själv från tidigare erfarenheter i livet, fanns inga ”offerkoftor” utan här valde jag själv vilken bana jag lade mig på, från 19 år valde jag min älskade make och mina barn, djuren och gården som gav mig all glädje och styrka, som jag tog vidare till jobbet. Det jag inte visste var att allt har en gräns och arbetsgivare precis som jag trodde jag orkade och klarade allt. Det höll i 27 år...

 

Jag borde vara så tacksam idag att jag har en ekonomisk trygghet tills jag fyller 65 då mitt utmattningssyndrom klassades som arbetsskada. MEN...Jag hade så mycket hellre varit vid hälsa och kunnat fortsätta på mitt jobb där jag vet att jag gjorde så mycket nytta. Jag ÄLSKADE mitt jobb, glädjen att få möta ungdomarna var dag, problemen som var till för att lösas ihop med dem. Allt togs ifrån mig då mina chefer inte såg hur allt skenade iväg, hade jobbarkompisar som varnade dem och som såg hur jag totalt tappat greppet. Vet inte hur man tänker men så länge jag var till stor nytta så fick jag springa på, hejdlöst...till kraschen 2015.

 

När jag vaknar klockan 06:00, påskafton 2015 och inte kunde gå pga yrsel, satt vid sängens gavel och rabblade mitt personnummer och inser att det inte var en stroke jag drabbats av, skrämmer halvt livet ur min älskade make där jag sitter i fotändan av sängen och säger vi måste åka till akuten. Barnen blir sedan lika skrämda, det är påskafton och vi ska njuta av den som vi alltid firat storhelger i vår familj... Denna påskhelg blev annorlunda och jag är rädd för att vi aldrig kommer att fira storhelger mer i vår familj som vi gjorde förr..Visst mycket av våra traditioner har vi kvar, men inte mamman som orkar att förvalta dem som tidigare.

 

Åkte till akuten, sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer.. När jag ser skolbyggnaderna idag känner jag inte saknad, bara en lättnad att inte behöva vara där, all luft, kraft sugs bort, yrseln kommer tillbaka och ”bubblan” att stå utanför infinner sig...känner att jag är så färdig med slitet där.. Motsägelsefullt finns inom mig ändå en stor sorg , jag hade ju så mycket mer att ge om någon sett det skenande tåget och bromsat mig i tid.

 

Att så många blir sjuka av stress lastar jag våra arbetsplatser och kommuner för....De är glada för att allt fungerar och ser inte/blundar för hur många som är sjuka/vikariebristerna och alla som står på benen och går in och täcker upp för varandra...När vi jobbar med människor så jobbar vi alla till det yttersta för att de ska ha en vettig vardag...Men när vi inte orkar mer så ska vi jobba mot en byråkrati som inte ger en hårt slitande människa rätten till att vara sjuk, ser det på media dagligen....Gissar att nästa är min dotter som ger sitt allt...Tyvärr uppfostrad av mig....

 

Känner igen allt....
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0