Ibland stannar jag upp....
..Och inser att barn i alla tider varit mer eller mindre önskade...De kom inte i just rätt tid i ett förhållande...Jag tror nog att jag / vi är några av dessa barn..Min tvilingbror och jag...
Jag var som barn sökande, var fosterbarn, ville vara tillags, gjorde i alla fall mitt bästa från ett barns kunnande..
Jag hade underbara fosterföräldrar och fosterpappan var min idol. Jag ÄLSKADE honom... Han älskade djur som jag och som vuxen var det hans beslut som bonde att sända djur till slakt,,, Han försökte undanhålla mig detta genom att inte låta mig komma till ladugården, jag behövde göra läxor, hjälpa mamma var bara en del av bortförklarningarna för att jag inte fick tillgång till ladugården och se de djur som saknades...
Jag blev vuxen, skaffade egen familj.. Min familj har jag satsat allt på, mina barn, min make och våra barnbarn... Är en hönsmoder av Guds nåde...Ring mig när ni är hemma!... Sonen glömmer ibland, dock inte dottern...
Såg ett inlägg på Fb som min biologiska älskade syster gjort, ätit gott hos kära moder (min biologiska moder också) Blev så glad att min äldsta bror som är svårt sjuk var där., hans dotter, lillasyster med man ❤️..
Så klart jag älskade bilden...❤️
Men helt plötsligt slog det mig, jag finns inte med ...Ingen sorg, bara ett konstaterande.. Jag har ju aldrig levt i den familjen...Sa det till min man, det är ju bara fakta, jag tillhör inte familjebilden, mina tre syskon har växt upp där, så klart de finns där....
Jag själv har ju inte vanor från den familjen, födelsedagar, jular, påsk osv...,jag har vanor från min fosterfamilj... Jag är en outsider, har skapat ett eget liv med min familj, alla mina syskon...
Jag själv skapade min väg i livet, inga offerkoftor på, vilket bra liv jag levt med min familj, mina fostersyskon, mina biologiska syskon, mina biologiska föräldrar och så klart mina fosterföräldrar, jag har säkert mer släkt än er...men en outsider är jag …
