kort.webblogg.se

Kvinna som bor på landet, älskar djur av alla de slag. Hade världens bästa jobb, jobbade med ungdomar och gjorde det i 28 år =) Jobbade med olika former av problem och även beteendeproblem av alla slag. Är utbildad kognitiv terapeut, samtalsledare, ART-instruktör m. m. Har nu slutat mitt jobb!

Vi har definitivt inte landat...

.. I vår älskade hund Inez cancerprognos 😢 Vi är så uppmärksamma på henne, så jag kan se att hon känner vår oro, självklart blir hon orolig när vi inte är trygga i om vi gör rätt, en hund känner in var sinnestämning 😞 Självklart ändras hennes personlighet av så mycket kortison, gissar det tar även på den glädje hon visade innan medicineringen.. Från veterinärbesök och medicinering har hon ändrats på många sätt, men då ser jag det som att medicineringen dämpar henne...

 

När sonen och barnbarn kom idag så hälsade hon och drog sig undan, något hon ALDRIG gjort tidigare...Förra söndagen när de var här innan medicineringen låg hon bredvid min fåtölj hela tiden de var här då hon fått det gos hon ville ha, ville vara med i gemenskapen..

 

Att ha djur, värna om dem och veta om man gör rätt är svårt 😥 Vi har förlitat oss till veterinärerna och deras prognoser.. Ikväll var hon pigg och glad när hon var med mig och nattade hönsen... Nästa verinärbesök sänker de kortisondosen, blir hon mer sig själv då? Frågor vi troligtvis inte får svar på... Ska vi låte henne somna in då? Vad är humanast? Veterinären tyckte att hon hade så bra värden i övrigt att hon skulle få leva ett tag till, kan vi lita på det och att hon inte lider? 11 år med en älskad familjemedlem och vi vill hennes bästa ända till slutet 💗

 

Inez blir den 5:e schäfern som försvinner från vår familj, ingen hund är utbytbar  med deras personligheter.. Vi har haft schäfrar från vi var 21 och 23 år .. Vi har haft turen att de alla blivit gamla och fått leva sitt liv... En klen tröst när man ska ta valet att vännen ska försvinna...

 

Som ditt inlägg griper tag i min. Min första hund (pappa hade två jakthundar innan, men var så liten att jag knappt minns den ena. Och den andra gav vi bort när pappa dog då mamma inte jagade. Så räknar inte riktigt dessa) utan räknar min första hund från när jag var 10 år. Hon levde tills jag var 22, hon skulle resa sig upp på morgonen och ramlade ihop. Kissade och bajsade på sig, visade sig att hon fått en hjärnblödning :( . Hon fick somna in den dagen, jag var i Falun och hon i Orsa hos min mamma. Som jag grät. Det tog mig till 2020 och Skilla innan en hund fick plats i mitt liv igen. Jag bävar för dagen, min systers hade "tur" på ett sätt. Hennes hund sprang runt och lekte 12 år gammal och ramlade bara ihop. De åkte snabbt till veterinären men han var redan död. Hjärtat hade stannat och vet sa: HAN dog den perfekta döden. Lycklig och ovetande om att han skulle dö nästa sekund. Är ju lite så man önskar själv, att slippa ta det där beslutet :(.

Men usch den känslan, jag lider med er😢 Fina fina Inez med sina vackra bruna ögon. Hon ser så klok ut där hon sitter och kanske funderar hon på vilka äventyr som finns i framtiden? Min älskade Bazz tappade livsgnistan på slutet, det såg ut som om ögonen dog och den dagen vi skiljdes på djurkliniken kände jag att han litade på att jag skulle hjälpa honom att få sova. Jag satt på golvet med hans huvud i knät så länge efteråt att de fick be mig att gå vid stängningstid. Det var 2009 men jag saknar honom så fruktansvärt mycket än i dag.
Skulle tro att kortisonet påverkar henne och om hon annars är "frisk" så finns det ju ett litet hopp om bonustid? Varma kramar🧡