Intressant dag.....
Satt och tittade på doktor Phil...det handlade om adoptivbarn som hittade sina föräldrar och syskon igen efter 17-20 år o de problem det förde med sig...kände så igen mig som fosterbarn...bara det att jag fått brottats med rivaliserande föräldrar under hela min uppväxt...
Har aldrig kunnat firat mina jämna födelsedagar, min mans födelsedagar, mina barns examen, eller storhelger utan att hitta på en bra förklaring varför jag inte bjudit in mina föräldrar så ledsamt för både mig o barnen...MEN DE VET VARFÖR!
Detta har nog gjort att jag till dags dato bara satsat helhjärtat på min familj och till viss del uteslutit mina båda föräldrapar o satt min egen familj främst...för vem av dessa mödrar har jag kunnat lita på?
Har fått veta att jag har bott på barnhem i omgångar (inget jag har minne av) När jag väl kom till mina fosterföräldrar var jag o min tvillingbror hårt präglade av denna miljö, vi ”pratade” på vårt vis som 2:åringar...när någon kom in drog vi lakanen över huvudena o sa natti....livrädda för skäll...På barnhemmet skulle det vara tyst efter läggdags
Jag hade en bra uppväxt hos mina fosterföräldrar med deras barn innan skolåldern...mitt enda problem var vår mor som var tvungen att övertyga oss om sin kärlek de ggr hon kom och träffade oss...då berättade hon att vi snart skulle få komma och bo hos henne, bara ekonomin ordnat upp sig...en fullständig främling, en fin tant som dök upp två ggr i månaden...jag var livrädd...ville bo kvar hos mamma o pappa o alla älskade djur jag hade omkring mig...när hon åkt kritiserade mina fosterföräldrar hennes ”stadsmaner” läppstiftet, frisyren osv...visste ju att detta var min mor...alltså tog jag åt mig....måste ju vara fel på mig oxå...
Jag o min tvillinbror började skolan....så jag såg fram mot det...som mina större ”syskon”...skolväska o läxor...Men inget blev som jag trodde...min bror o jag blev trakasserade av läraren...vi var. ju ”FOSTERBARN”...barn som ingen ville ha, inte våra föräldrar och sannerligen inte våra fosterföräldrar...de tog oss för pengarnas skull...detta präntade vår lärarinna in i oss....vi förstod det rätt snart...Vi var de oönskade!
men vi hade ju varandra..brorsan o jag...
När inte ord kunde skada oss mer så använde hon fysiskt våld...det var förbjudet...men vem såg? Jag mådde sämst, vågade inte lägga mig på kvällarna, somnade jag, så blev det morgon snart igen och helvetesvandringen till skolan igen...jag fick lugnande vid 7 års ålder...
I 3:an bytte vi lärare, en manlig ängel...barn läker fort och tror på det goda, åtminstone jag...
Men inte min bror, han började revoltera mer och mer...blev en ”värsting”...
Jag vågade ju visa hur illa jag mådde, det gjorde inte han...men som det såg ut på den tiden så skakade bara folk medlidsamt på huvudet, strök min bror över håret och tyckte synd om honom...
Vi var ju FOSTERBARN.....Ingen ställde krav...brorsan fortsatte revoltera och det gick snabbt utför...
Efter några fyllor o inbrott skildes vi åt vid 14-års ålder...han hamnade på ungdomsvårdsskola i Sollefteå till sist....
Vem var då JAG? Det visste jag inte...förstod att mina fosterföräldrar nog älskade sina fyra biologiska barn mer än mig...min mor kände oss ju inte...så vem älskade mig???? dessa unga grabbar blev min trygghet, de som visade mig kärlek, Hade två längre förhållanden, 14-16 sedan 16-18 år, blev oxå gravid vid 16 års ålder....
Blev ensamstående mor vid 18....hade en livsuppgift, mitt barn, helt plötsligt fick mitt liv ett viktigt innehåll....Träffade sedan min blivande man när jag var 19 och på den vägen är jag än....
Blev med tiden en tuff individ, hade ju så länge litat till mig själv, min familj är mitt allt, har alltid stått upp som en tigrinna för dem..
Mina båda föräldrapar har nog sett mig som det barnet som gått sin egen väg utan att fråga...Men ingen av dem förstod...att deras konflikter och revirtänkande har gjort att jag inte hört något gott om den andra parten, har bara kunnat lita till mig själv....
Tror att detta har gjort mig bra i mitt jobb...jag kan förstå de ungdomar jag möter,...med olika problem...alla vilsna tonåringar...
Har klargjort för mina föräldrar det som jag skriver här...är oftast ruggigt ärlig...mina föräldrar har förstått och accepterat..så har även jag gjort, de ville mig inget illa...de gjorde vad de förmådde och trodde var bäst....Är inte bitter på något vis, bara ödmjuk...men en vuxen måste vara vuxen....tänk dig alltid för vad du säger om den andra föräldern...vid skilsmässa...adoptiv eller fosterbarn...
Våra barn är den största GÅVA vi kan få....
Ett sketet TV-program fick mig att skriva detta...såg dessa vilsna individer, som undrat, som vetat att de var adoptivbarn, VARFÖR lämnades de bort? Vi är så många, så många frågor, vi hörde aldrig nånsin till något, de flesta i vår klass växte upp hos sina biologiska föräldrar (på gott och ont)
Vi fick förklara något vi inte kunde förklara, vi inte förstod...
Meningen med denna blogg är....som vuxen så måste du ta ut ditt agg mot din partner, eller barnets förälder i enrum/ med partern ifråga...ett barn ska aldrig behöva ta parti för en förälder...de ska bara veta att de är älskade...det är svårt nog att växa upp utan en eller båda föräldrarna...Det måste vara alla barns rättighet!
Min uppväxt gjorde mig förhoppningsvis till en vettig vuxen....är stolt över mina barn och deras värderingar...
Är så tacksam idag över mitt liv. Det liv jag skapat åt mig själv., min familj och mina föräldrapar...har aldrig sett mig som offer., ärlighet är en stor nyckel....jag...bara jag, kan skapa min egen väg.....Det blev så rätt...Njuter av allt jag har...
Min uppväxt är ingen skam för mig...bara min verklighet, som hos så många andra
Delar det gärna med dig!
Kram
Jag blev mycket berörd av ditt inlägg. Tyvärr är din historia nog inte så ovanlig. Har bara så svårt att förstå att vuxna kan vara så elaka och oförstående. Kram
Jag har aldrig varit fosterbarn, men haft en ensamstående mamma då min pappa dog. Haft lärare som behandlat mig som skit och någonstans skadat mig på många sätt som jag inte riktigt kan förmå mig att tala om. Livets väg, vi kan ju inte styra den men man kan ändå få de där bra sakerna i den också.
Vad modigt att du delar med dig. Tack för det!
(Sent) Svar: Tack snälla för dina fina ord till mitt inlägg om fjolårets bebislängtan i karantän.
Kram
Så fint skrivet! Det finns inget värre än när vuxna människor får barn att bli otrygga. Ett barn behöver kärlek och omsorg. När jag skilde mig så var det mycket ledsamheter som låg bakom, men än idag vet inte barnen vad det egentligen var som gjorde att jag lämnade deras pappa. Barnen har aldrig behövt välja mellan oss utan vi har stöttat dem och sagt att de alltid har varit välkomna hos oss båda och själva fått bestämma när de skulle bo hos den ena eller den andra och under hur lång tid. Tror att det gjorde att skilsmässan inte blev fullt så jobbig för barnen. Vi har alltid stämt av med varandra för att barnen inte skulle kunna utnyttja situationen och få den ena föräldern att tillåta något som den andra inte skulle tillåta. Jag kommer aldrig någonsin att förlåta honom för allt som han gjorde mot mig då och det som blev konsekvensen senare, men barnen vet att de kan bjuda hem både mamma och pappa samtidigt utan att det blir något konstigt. Ett jättebra och jätteviktigt inlägg vännen! Stor kram till dig 🤗❤️❤️❤️
