Har suttit och tittat på supernanny Sverige....
Hur kan man så totalt släppa greppet och låta barnen slå varandra, skrika och göra hemmet till en otrygg plats? Ett hem där barnen styr och föräldrarna bara suckar över allt jobbigt, så här ser det ut hos oss ( jag tänker så här har vi låtit barnen ta över). Tänk er att ha en tonåring som sätter sig på tvären från två års - ålder och framöver i minst 16 år, samma bråk om oväsentligheter var dag för att barnet ska bestämma, en ständig kamp?
Det är inte den uppväxt jag skulle vilja ge mina barn. Har själv haft föräldrakurser i hur man sätter gränser och hjälper barnen till en tryggare miljö i familjen, föräldrarna tar kommandot på ett vettigt sätt, förbereder t.ex barnen på att om 10 minuter stänger vi av tv-n, ni borstar tänderna och sedan är det läggdags.
Blir bara så rådlös över alla föräldrar som inte kan kontrollera sina barn att släppa I-paden vid matbordet, på natten och tillåtelsen de ger barnens skärmberoende.
För det första undrar jag vem som gav dem I-paden, mobilen eller datorn? Om det inte var föräldrarna så borde de satt en gräns från början för användandet.
Om barnen inte lyssnar, koppla bort Internet, stäng av rautern, plocka bort x-box, surfplattor, datorer och mobiler, villkoret borde vara att alla delar hemmasysslor i en familj och det görs först, äta middag i lugn och ro, lite prat om dagens händelser, läxor sedan, sedan en skärmtid, det är en belöning, tiden bedöms av föräldrarna...hur svårt kan det vara? Sätt gränser!
Ett barn vill bara känna sig älskat, det gör det inte med föräldrar som ständigt känner sig trötta över tjafs och bråk och inte orkar ta beslut, inte står för tryggheten i hemmet, så det är ett föräldraansvar att sätta ned foten, bestämma reglerna i hemmet tillsammans med barnen, de ska vara delaktiga så klart. Men vissa beslut ligger till syvende och sist på föräldrarna .
Jag är ibland barnvakt till mitt barnbarn då dottern jobbar kväll, då hämtar vi Mille från skolan (andra klass går han i) så får han en timmes vila, antingen läser jag en bok/saga för honom eller så blir det surfplatta i en timme, äggklockan ställs på en timme och så fort den ringer stänger han av plattan även om det är mitt i en film, inga protester. En överenskommelse vi gjort tillsammans för tre år sedan.
Går vi inte ut på gården så leker Mille med sina leksaker han har hos oss..Så mycket tjafs, tjat och gnat man slipper med överenskomna regler. Innan Mille fick surfplattan i handen för första gången bestämde vi de här reglerna ihop, vi var båda enade om reglerna och så bra det fungerar. När förra äggklockan gick sönder i våras efter tre år sökte jag med ljus och lykta efter en likadan, hittade en på nätet. Visst jag hade kunde ställa mobilen, men efter en så väl beprövad metod efter tre år ville en 8-åring ha samma klocka som han kunde ställa själv.
Kika här på supernannyn.
Så skönt att få sova 💤
Vårdagjämning idag...
I morgon ska jag träffa min läkare igen...
Ibland blir jag bara så ledsen...
När jag ser skuggan av mitt forna jag, en stor undran, kommer jag någonsin att komma tillbaka till den jag var? Den glada som alltid såg möjligheter och positivt på livet, jag fixade allt jag ville och framför allt lade all min kraft på att andra skulle få må bra. Förtvivlan idag och vet att jag skrivit om detta tidigare.
Livet är inte en enkel resa rakt igenom, mitt liv hade inte en enkel biljett till glädje och styrka till den jag blev. Men många val gjorde jag själv från tidigare erfarenheter i livet, fanns inga ”offerkoftor” utan här valde jag själv vilken bana jag lade mig på, från 19 år valde jag min älskade make och mina barn, djuren och gården som gav mig all glädje och styrka, som jag tog vidare till jobbet. Det jag inte visste var att allt har en gräns och arbetsgivare precis som jag trodde jag orkade och klarade allt. Det höll i 27 år...
Jag borde vara så tacksam idag att jag har en ekonomisk trygghet tills jag fyller 65 då mitt utmattningssyndrom klassades som arbetsskada. MEN...Jag hade så mycket hellre varit vid hälsa och kunnat fortsätta på mitt jobb där jag vet att jag gjorde så mycket nytta. Jag ÄLSKADE mitt jobb, glädjen att få möta ungdomarna var dag, problemen som var till för att lösas ihop med dem. Allt togs ifrån mig då mina chefer inte såg hur allt skenade iväg, hade jobbarkompisar som varnade dem och som såg hur jag totalt tappat greppet. Vet inte hur man tänker men så länge jag var till stor nytta så fick jag springa på, hejdlöst...till kraschen 2015.
När jag vaknar klockan 06:00, påskafton 2015 och inte kunde gå pga yrsel, satt vid sängens gavel och rabblade mitt personnummer och inser att det inte var en stroke jag drabbats av, skrämmer halvt livet ur min älskade make där jag sitter i fotändan av sängen och säger vi måste åka till akuten. Barnen blir sedan lika skrämda, det är påskafton och vi ska njuta av den som vi alltid firat storhelger i vår familj... Denna påskhelg blev annorlunda och jag är rädd för att vi aldrig kommer att fira storhelger mer i vår familj som vi gjorde förr..Visst mycket av våra traditioner har vi kvar, men inte mamman som orkar att förvalta dem som tidigare.
Åkte till akuten, sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet mer.. När jag ser skolbyggnaderna idag känner jag inte saknad, bara en lättnad att inte behöva vara där, all luft, kraft sugs bort, yrseln kommer tillbaka och ”bubblan” att stå utanför infinner sig...känner att jag är så färdig med slitet där.. Motsägelsefullt finns inom mig ändå en stor sorg , jag hade ju så mycket mer att ge om någon sett det skenande tåget och bromsat mig i tid.
Att så många blir sjuka av stress lastar jag våra arbetsplatser och kommuner för....De är glada för att allt fungerar och ser inte/blundar för hur många som är sjuka/vikariebristerna och alla som står på benen och går in och täcker upp för varandra...När vi jobbar med människor så jobbar vi alla till det yttersta för att de ska ha en vettig vardag...Men när vi inte orkar mer så ska vi jobba mot en byråkrati som inte ger en hårt slitande människa rätten till att vara sjuk, ser det på media dagligen....Gissar att nästa är min dotter som ger sitt allt...Tyvärr uppfostrad av mig....
Idag skulle” hesa Fredrik” testas igen...
Fick ett sms från dottern klockan 7 i morse det löd : Mille vill inte vara ensam när larmet går kl.15 (test av hesa Fredrik) Jag slutar 15 hinner inte hem...kan ni hämta honom i skolan? Självklart gjorde vi det, efter handling visade jag honom och kära maken var ”signalhornet” som sänder ut signalerna finns i vårt samhälle när vi åkte hem.
Vi kikade på datorn och lyssnade på olika signaler för flyglarm och faran över, De olika betydelserna av signalerna och så viktigt att lyssna på radio (p4) och få veta vad det varnas för, berättade också för honom att under min livstid har det aldrig varnats för något i vårt samhälle.
Berättade för honom om ankan som räddat så många människoliv i Västtyskland från flyganfall under andra världskriget, långt innan människorna själva fattade att planen var på väg sprang ankan hysteriskt kvackande genom byn. Den ankan fick en staty rest över sig i samhället/staden.
Vi ställde självklart mobilen på alarm kl.14:55 för att se om mormor och morfar kunde höra varningen från gården, när den ringde gick vi ut på trappan och väntade......Klockan 15 hörde vi signalen, Mille sa direkt vi går in och lyssnar om vi hör den innifrån, men vi hörde inget i hallen men från köket hördes den. Han sprang till morfar och berättade hur signalen lät. Vårt lilla äventyr idag.
Fick ett sms från dottern och en bild från ikväll, när de varit och slängt sopor ville Mille gå på en promenad... Gissa vart? Jo visa mamma var signalhornet sitter så klart..Älskade goa unge 
Kan nog gissa att nästa gång "hesa Fredrik" ljuder är det inte rädsla utan lite spännande. Efterom vi bodde på landet har jag inte förklarat för mina barn vad den betyder, något jag missade 
Lite reflektioner.
Brukar titta på ”Stjärnorna på slottet”, "Rennees brygga", "Så mycket bättre" med mera...
Alla dessa kändisar som villigt och känsligt delar med sig av deras liv och bakgrund, trasiga hemförhållanden och så mycket missbruk av droger som vi inte någonsin kunnat ana som höll dem uppe ....skulle jag vilja byta med dem? Inte för en dag....Inser att jag lullat runt här på landet med min familj och alla våra djur och bara fått må BRA. Jag somnade gott på kvällen efter en dags hårt jobbande på mitt jobb, gjorde vad jag kunde för mina barn, man och djur som jag älskade och de gjorde min dag värdefull.
Att jag sen senare valde att gå in i jobbstressen som senare blev mitt fall i yrkeslivet var bara mitt eget fel, något jag inte valde, det smög sig på....men som jag inte såg och när familjen varnade mig ,så slog jag dövörat till.
Inser ändå att jag varit så lyckligt lottad när jag ser så många människoöden på TV som rent ut sagt skitit sig för dem under många år..
Har ni sett serien "Hem till byn"?
Såg den återigen på öppet arkiv för något år sedan.
Så många minnen och tankar som kommer igen, den serien är outstanding och berättar precis hur det gick till när man ville utrota ”småbönder” i Sverige. Pappa älskade alla sina djur, och när det var dags för slakt försvann han från gården, han kunde inte se det han fött upp dö...ingen vanlig bonde var han skulle jag tro men jag älskade honom för det ♥ Första utklassningen av honom som bonde var när mjölken skulle levereras varannan dag, han var tvungen att skaffa kylanläggning och vattnet stod på konstant för att hålla mjölken tillräckligt kyld, sedan var han tvungen att skaffa isolerande skydd så att mjölken inte blev för varm/ eller frös på mjölkpallen efter stora vägen...Jag fanns ofta med på flaket, då de stora mjölkflaskorna skulle på, vi hämtade även upp grannarnas mjölkflaskor efter vägen, som 10-11 åring hade man fått in tekniken hur man greppade dessa tunga kärl som vägde mellan 20-30 kg, man grep tag i handtagen och rullade på dem med en snits ;) Alla hade gårdsnummer på sina mjölkflaskor =)
Det som slog ut pappa som bonde med sina femton kor var när det skulle installeras mjölktankar och Arla vägrade att hämta mjölken från den avlägset belägna gården, de skyllde på plogning vintertid och allt möjligt...Men det jag aldrig kunde förstå var att han alltid var så hängiven RLF och Centern? Det var ju de som tog hans livsverk och det jobb han älskade ifrån honom.
Minns när jag och min man som 20-åringar diskuterade politik med pappa, vi körde hö och som småbonde hade dessa små-åkrar blivit ”strängade”, pappa stod på lasset och vi lassade upp hö till honom, han tittade på ”hem till byn” och gillade serien mycket, tyckte allt var så bra och sant, kände så igen sig i hur han sakta blev överkörd som småbonde, när vi då berättade för honom att Bengt Bratt som var kommunist var den som skrivit denna serie ramlade han nästan ned från lasset...Kommunister var ju det farligaste som fanns (enligt mediavärlden och den tidens/även vår tids propaganda) SÅ döm aldrig andra, titta på budskapet, vilka politiska åsikter du än tillhör så finns det kloka människor överallt.
