kort.webblogg.se

Torsdagen den 21 juli 2005

Vaknar klockan åtta och ska ge ungarna mat, de är inte särskilt intresserade av maten, istället börjar en stor procedur med putsning av fjäderdräkten. Vingarna sträcks ut och det pickas och plockas mellan fjädrarna och putsas över hela de små kropparna.

Nu börjar man både se och höra att blåmesar är små ”argbiggor”.

Gud nåde den som puttar till någon som redan sitter på en pinne när en annan unge kommer flygande. Värst trätande är det när någon skuffar ned någon så den hänger som en fladdermus under grenen, då ”skälls” det kan jag tala om. Även hot med öppen näbb mot varandra förekommer.

Idag kommer ungarna ut redan vid 11 tiden. Efter en halvtimme säger maken att två ungar tagit sig ut. Samtidigt kommer det in en bil på gården, det är en spekulant på sonens husvagn. Sonen är inte kommen än så spekulanten kan i lugn och ro gå igenom husvagnen, make och dotter ska stänga in en hage åt hästarna och jag måste se till blåmesungarna. Karln trodde nog jag var knäpp där jag gick och lockade och glodde upp mot skyn.

Fem små ungar sitter under taket en regnig dag, jag tog in dem var kväll.

En av ungarna dök direkt ner och satte sig på mitt bröst, den hade kommit ut av misstag. Släppte in den till sina syskon i voljären. Den försigkomna ungen flög glatt upp i vår stora björk. Ja,ja du kommer tillbaka när du är hungrig tänkte jag, nu vet jag hur valserna går.

Gick till husvagnsspekulanten och frågade om han ville ha kaffe. Det ville han.

Rätt vad det var började det ösregna och jag tänkte – undrar hur länge ungen vill vara ute i friheten nu? maken och dotter kommer hem efter hagstängningen.

Hör ett kvittrande utanför, mycket riktigt där sitter ungen på voljärtaket och fladdrar med vingarna med öppet gap. Eftersom det regnar och jag inte har lust att vänta ut ungen till enen följermaken med ut och tar stegen för att ta fatt i ungen. Nöjd och belåten flyger han och sätter sig hos syskonen.

En liten sötnos

På eftermiddagen när jag ska mata ungarna sitter tre uppe vid taket i voljären, jag når dem självklart inte. Går fram till ungarna i björken och börjar mata dem. De ska lära sig att komma till mig.

Då kommer två nerflygande och sätter sig i björken för att få mat.

Den tredje flyger ner och sätter sig på min axel och fladdrar med vingarna och kvittrar, självklart får den mat där den sitter. Efter en stund flyger den också till björken.

Det har hänt några gånger idag att någon unge har mellanlandat på min arm eller hand, nu tror jag faktiskt att det är samma unge som gör det.

På eftermiddagen tittar solen fram, sätter mig och läser en bok ute. Hör plötsligt ett ordentligt liv på svalorna. Tittar upp och får se svalorna skenanfalla en sparvhök. De är verkligen tuffa, sparvhöken flyger obekymrat vidare, förstår dem till fullo, svalornas ungar är ute och flyger. Tackar Gud för att alla blåmesungar är i voljären.

Sigvard berättade i går att det dröjer någon vecka innan ungarna inser faran från skyn. Är inte längre så rädd för att Gustav är ett så stort hot för ungarna, de strävar ju bara uppåt. Den försigkomna ungen flyger ju bara högt upp i träden. Ungarna har också fått flygträna på säker mark och är 100 procentigt säkra på att landa var som helst. Det blir inga störtdykningar för dem, där har de en fördel mot vilda ungar.

Inga fler rymningar idag men däremot har en blåmes ”pratat” med dem flera gånger och även satt sig på voljärtaket. Makens sa – nu sitter det en blåmes på taket, men det kanske är någon av ungarna. När jag sprang fram för att titta hade den redan flugit iväg. – Jag skrämde den: samaken.

Sprang ut och räknade ungarna, det var fem i voljären, alltså hade de haft besök och det gör mig så glad och förtröstansfull, det kanske är ett tidigare syskon som hjälper dem sedan i det fria.

Vid nio när jag ska ta in ungarna är de i extas, de möter mig i dörren och det sitter en unge på gallret framför mig, fladdrar med vingarna och kvittrar över måttan. När jag sätter mig vid buren för att skjuta in den rengjorda lådan ( tack Meja) så sätter sig två ungar till på buren och en sätter sig på handen Jag plockar in dem en efter en i buren och bär in dem.

När jag senare matar dem inne sitter en unge på gallret mitt framför mig, de andra sitter på pinnarna. Jag inbillar mig nu att det är den ”tama” ungen som även förut suttit där och jag har skojat om ”att det är att se till sin fördel”. Kan inte hjälpa att jag tycker den är speciell och underbar.

När de ätit burrar de upp sig, stoppar in huvudet och sover direkt. Det gör mig också bekymrad, de får inte vara så trygga inomhus i buren, de måste ju vänja sig vid friheten.

Jag börjar också förstå varför det ska vara särskilda viltrehabiliterare som sköter frigivningen och inte ”fjompfior som mig”.

Men, men: En av de viltrehabiliterare jag pratade med igår berättade för mig att hon var så glad för att en fågel hon tagit hand om förra året, hade kommit och satt sig på hennes fot idag. Det är ju därför man gör det här jobbet, det är belöningen. Skiljer sig hennes och mitt tänkesätt så mycket fån varandra, det är nog kärleken till djuren som förenar oss. Jag bara undrar?

Gav ungarna mat kvart över sju, de var inte särskilt hungriga i dag heller. Det blev stor putsning istället.

Maken och jag fikade sedan gick vi ut och letade bra träd. Vi letade som galningar efter träd med löss på. Hittade två stycken som vi tyckte dög men så särdeles mycket löss på dem var det inte. Satte ner träden i voljären och tog ut de gamla.

Så åkte ungarna ut redan klockan nio. Två stycken smet, men de var bara ute i fem minuter, det var nämligen matdags. Tur hade de för det blev ett ordentligt skyfall så fort de kom in i voljären.

Mysigt vi har det

När det regnar eller de är trötta sätter sig några ungar högst upp i toppen i trädet, under taket. Det ser så ombonat och mysigt ut.

Idag har en vild blåmes lurat mig flera gånger att någon av ungarna skulle vara ute. Men när jag gått ut och räknat har de suttit i voljären alla fem. Den vilda blåmesen har ”pratat” med ungarna och visat sina färdigheter i enen där den hängt och dinglat och ätit bär. Försökte hinna ta kort på den men misslyckades. Tog och bröt av en enbärskvist och satte in den i voljären, ungarna har pickat nyfiket på bären. Har även snott in köttfärs i nät och hängt i träden, allt för att ungarna ska börja äta själva. Har sett någon picka ibland men de ropar på mig fortfarande när de är hungriga.

En unge har tagit till vana att sätta sig på dörren och kvittra när den vill ha mat. Då sitter den cirka 50 cm från fönstret. Det låter som om den satt på fönsterblecket.

Jag kikar ut genom fönstret (det gör jag var 10:e minut) och får då se en unge som äter kött - färsblandning och tre ungar som sitter och äter enbär. De sitter även och plockar på bladen i träden, vänder och vrider på löven. De kanske ändå instinktivt vet vad de ska äta i det fria. Glad är jag över det jag ser.

En nästan uppäten köttfärspåse.

Är lite hungrig morsan!

Lördagen den 23 juli

Klockan tio kommer de ut, jag har satt ut tre ordentliga påsar med köttfärsblandning. Det ska de klara sig på till eftermiddagen. Jag kommer att gå ut var tredje timme och titta om någon unge är hungrig.

När jag tittar ut efter en halvtimme sitter en fågel på utsidan av nätet, mitt på voljären. Tror att det är en unge som smitit, men så var inte fallet. Det var deras fria kompis som hälsade på igen. Den är verkligen nyfiken på ungarna. Jag undrar hur många gånger den egentligen är och hälsar på under en dag utan att vi ser det.

Vid tolv går jag ut och står och tittar på ungarna i voljären. En påse med köttfärsblandning är nästan helt uppäten, jag ser alla fem ungarna picka i sig mat. Ingen av ungarna börjar kvittra och ”dallra” med vingarna när de får syn på mig. Alla är mätta och belåtna. En unge pickar energiskt på ett enbär.

Här lyckades jag fånga alla fem ungarna på bild ♥

I morgon har maken och jag pratat om att ta av nätet vid taket så de får börja acklimatisera sig i det fria. Sedan har de friheten att flyga tillbaka in i voljären och äta eller sova i trygghet. Lite vemodigt känns det men samtidigt är jag glad för att ungarna snart blir fria.

Vad ska jag äta?

Idag är det en gråmulen dag med duggregn om vartannat. På eftermiddagen tar det i och blåser så hårt att jag är rädd att ”träden” i voljären ska blåsa omkull. Kikar ut genom fönstret och ungarna gungar fint med på grenarna, de är inte nå oroliga.

När jag lockar och matar ungarna vid två är det bara en unge som äter riktigt mycket, två stycken tar någon tugga och flyger iväg. Två stycken stannar kvar i toppen på ett av träden.

När alla är mätta flyger de upp under takskivan i lä och vilar.

Peppar, peppar idag har ingen unge smitit ut, det är nog för dåligt väder.

Ungar är inte särskilt hungriga när jag matar dem vid sex. De kommer och tar någon tugga pliktskyldigast.

Vid nio när vi ska ta in dem är det bara en unge som låter sig plockas, resten får vi lura för att få fatt dem. Ikväll är det ”sista natten med gänget”. När ungarna är i buren tar maken bort en del av taket så det är klart för frisläppningen i morgon.

Ger dem ett sista mål mat för kvällen och sätter upp färsk köttfärsblandning i buren.

Här sitter ungarna och vilar uppe i toppen och får skydd från regnet av taket.

Söndagen den 24 juli 2005

Ingen av ungarna är speciellt hungrig när jag matar dem vid nio, de har försett sig själva med mat under morgonkvisten. Vid halv tio går vi ut med ungarna och släpper dem. De flyger först upp och sätter sig i trädet i voljären sen flyger en efter en ut i friheten. Alla flyger och sätter sig i vår jättestora lönn. Där ser vi dem flyga runt mellan grenarna.

Är ute några gånger och lockar på dem, de svarar mig men kommer inte. När det gått tre timmar från frisläppet kommer alla fem och sätter sig i syrenen. Jag matar dem men maken tar över efter en stund för jag har svårt att nå ungarna.

Nu bestämmer vi oss för att hänga upp maten i syrenen istället. När köttfärsblandningspåsarna kommit på plats börjar ungarna genast att äta. Vi tror inte längre att vi får in dem i voljären igen, vi får väl se till kvällen om de vill ha den tryggheten då, men jag tvivlar.

Vi bestämmer oss för att mata dem med köttfärsblandning i en vecka till, sedan blir det bara frön. De måste ju börja leta mat själva. När jag ger dem några maggots ser jag att de äter dem på annat sätt nu. De tar larven i munnen och flyger till en gren, där sätter de fast den mot grenen, håller larven med foten och pickar i sig den.

Vid sex på kvällen räknar jag in alla fem ungarna.  Leif  med fru kommer. De tycker att de utvecklats enormt på den veckan som gått sedan de hade dem. Leif tar kort på busungarna som flyger runt som om de lekte tafatt.

Strax efter nio går jag ut och tittar till ungarna. De sover i syrenen. Tar bort köttfärsknytena, så att de inte blir neddragna av skator eller faller ner. Risken är ju då att ungarna äter på backen och blir tagna av katten.

En unge som äter mat i syrenen.

Två hungriga ungar.

Fredagen den 15 juli 2005

Vaknar av ungarna klockan sju på morgonen. Ser att några ungar har bajsat på golvet. De sitter inte i boet nu på morgonen när jag kommer utan de flesta har utforskat buren. Börjar packa ner deras mat inför ”barnvakten”. Har fått meddelande om att boken om Absint kommit till biblioteket. På väg till Leif svänger jag in på biblioteket och hämtar boken. Berättar för Anita om mina blåmesungar i bilen. Anita är rådlös över att jag klarat dem så länge. Hon och hennes man har kämpat med fågelungar tidigare och de har dött efter en dag. Börjar förstå att det nog inte är helt lätt att föda upp fågelungar ändå och är väldigt glad över att alla mina fem juveler är i livet. Anita och Anders följer med ut till bilen och tittar på ungarna. Åker till Leif och lämnar ungarna, berättar om hur jag skött dem och vilka teorier jag skaffat mig vad det gäller matningen. Åker sedan till Västerås och tillbringar eftermiddagen med att gå i affärer och att fika hos min mor. På kvällen kommer de första gästerna för att fira mig. Tankarna har åtskilliga gånger gått till de små ungarna och vid sex ringer jag till Leif och hör hur dagen varit. Allt har gått bra.

Vankas det möjligen mat? ;)

Lördagen den 16 juli 2005

Åker till Västerås igen för att bli firad på min födelsedag. Har en underbar dag och får många fina presenter, blommor och äter gott. När vi vid sextiden ger oss av hemåt säger jag åt maken att jag vill hämta ungarna ikväll och inte vänta tills imorgon. Ringer och berättar att vi hämtar ungarna om ca. 40 minuter. Allt har gått bra och Leif med fru har tyckt att det var roligt att ha ungarna. Tack! Underbara människor som kunde ställa upp och hjälpa mig.  Leif säger att han vill komma och ta fler kort på ungarna och vill vara med när jag frisläpper dem. Han har även pratat med Naturskyddsföreningen och de kanske ställer upp och sponsrar mig med maggots. Vi pratar även om att försöka få ungarna ringmärkta. Det skulle vara roligt för då kanske man kan få veta vad som händer dem och hur länge de får leva. Hör ett nytt läte när vi hämtar ungarna, så har de aldrig låtit förut, tänk så mycket det händer på bara ett dygn. Hinner med två matningar innan det är dags för nattning.

Söndagen den 17 juli

Går upp vid sju och matar ungarna. Lägger mig sedan och läser boken om Absint. Vid 8.30 går jag upp och matar ungarna igen. Sedan börjar vi förbereda för gästerna som skall komma. Det är en strålande vacker dag så jag hänger upp buren på förstukvisten så de får börja acklimatisera sig utomhus.

Ungarna väcker stor uppmärksamhet, nu är de verkligen söta. Min mor och styvfar är väldigt intresserade av dem. Jag har skickat dagboken i omgångar till henne och de har följt ungarna och mina vedermödor med stort intresse.

Så skönt att sitta ute i svalkan på trappen ♥

Dagen går med regelbundna matningar och umgänge med gäster. På kvällen är mitt barnbarn Meja med och hjälper mig sköta ungarna. Hon fixar i ordning bajspapper och får även prova att mata ungarna. Hon tycker nog att det är lite äckligt när farmor plockar upp bajsarna och lägger dem på rad på papperet, jag förklarar varför jag gör det och att jag tittar på bajsarnas konsistens och färg. Vid nästa matning säger hon – den bajsen var bra för det var en svart sträng på den, hur tycker du den här är?

Meja med en av ungarna

Vid tio ger vi ungarna sista målet mat för dagen. Meja har fixat fram bajspapper utan att jag bett henne. Hon uttrycker sin önskan om att få en egen fågelunge med sig hem. Jag förklarar för henne att fåglarna ska tillbaka till friheten och att de skulle dö om de var tvungna att sitta i en bur. Hon verkar förstå vad jag menar, men det är inte så lätt när man bara är fyra år.

Måndagen den 18 juli 2005

Går upp klockan 6.30 och matar ungarna med maggots och köttfärs lägger mig sedan och sover till 8.30. Hör ungarna kvittra och går in och matar dem igen. Nu är jag stenhård på att ge dem mat med en och en halvtimmes mellanrum. Annars blir det bara lite duttande medan några av ungarna äter och några orkar inte. Klockan tio ska Meja och jag hjälpas åt att mata ungarna, Meja vill ha en unge i knäet och det får hon ha. Då flyger en unge upp på kanten och sedan flyger den ut i rummet. Fångar in den och sätter tillbaka den i buren, men den börjar genast klättra runt på gallret, hittar ett hål och flyger ut. Fångar in den igen och bestämmer mig för att byta bur med tätare galler.

Utbrytaren flyger glatt inne i buren

Vi sätter in ett tjockt lager sand och sätter in flera pinnar som vi brutit av olika träd. Ungen flyger genast upp och sätter sig på en gren.

Flyttar ut ungarna och hänger upp buren i taket på förstukvisten. De börjar genast kvittra och hoppar runt på grenarna i buren, de får svar från andra blåmesar i vår trädgård. De tystnar och lyssnar förundrat. Snart börjar de kvittra igen.

Vid nästa matning flyger den försigkomna ungen in i bokhyllan. In med ungen i buren igen. Nu bestämmer sig maken för att börja bygga en voljär. Den blir betydligt större än det jag tänkt mig. Men vi kan ju göra om det till en altan sedan. Maken bygger hela dagen med liten hjälp från mig. Har satt in en gren nära burtaket och dit strävar de flesta ungarna. Den försiktiga ungen är fortfarande den mest försiktiga och stannar helst i boet på marken. Tar in ungarna i tre timmar mitt på dagen så att de får sova i lugn och ro. När jag matar dem på eftermiddagen flyger två ungar ut i rummet. En flyger fram till fönstret och sitter där med uppburrade nackfjädrar efter sin stora bedrift.

Kolla vad duktig jag är!

Den andra ungen flyger upp och sätter sig på lampan. En unge flyger ut igen och sätter sig under taket på dotternss prisrosetter. När jag återbördat ungarna till buren bestämmer jag mig för att mata dem i buren genom gallret och genom luckorna. Jag är rädd för att de ska skada sig om de flyger mot fönstret igen. Lyfter ut buren på förstukvisten och alla ungarna strävar mot att komma upp på den högsta pinnen, men alla klarar det inte. De som inte klarar det sitter på en gren längre ner. På kvällen sitter alla fem ungarna på högsta pinnen.

Så fort ungarna kom upp på pinnarna började de att bajsa direkt på golvet utan att bli matade. De har även släppt bajsar tidigare de två senaste dagarna när jag kommit för att mata dem, isynnerhet på morgnarna. När jag nattar dem på kvällen sitter tre på pinnen högst upp och två ligger i redet. Får se var de är i morgon bitti.

Har även lagt magottar i sanden för att se om någon unge tar den, de tittar intresserat men har inte plockat upp någon än. En liten spindel kröp på en av grenarna i buren, en av ungarna följde den intresserat där den kröp fram. Nu händer det verkligen massor.

Tisdagen den 19 juli 2005

Vaknar vid 06.15, går genast in och matar ungarna med maggots och köttfärs. Alla ungarna har flyttat sig från nattningen igår. Det är massor av bajs i sanden. Alla ungarna äter med god aptit och jag matar dem genom gallret.

Nästa matning vid 07.30 rymmer en av ungarna ut i rummet, den flyger mellan lampor och tavlor. Efter en våghalsig flygning trillar den ner bakom bokhyllan. Jag lirkar försiktigt ut ungen och bestämmer mig för att de får flyga i köket istället. Vid nästa matning är alla ungarna ute och flyger. Som tur är tar de det lugnt vid fönstren.

En blåmesunge bland blommor och blad

Musikfreaken

Sötaste ♥

Fågelungar överallt =)

Under hela eftermiddagen färdigställer vi voljären. Det är solsken och varmt. Medan vi bygger flyttar jag runt ungarna i trädgården, det har ett jättestort rabarberblad som solskydd på taket.

Äntligen är det dags för småttingarna att få komma ut i det fria. Det flygs glatt runt i voljären. Men den försigkomna ungen pressar sig ut genom en ögla efter en minut. Jag ser den flyga upp på telefonledningen och vidare till syrenbusken. Gissa hur det kändes i min mage då? Efter någon timme matar jag ungarna och tar sedan in dem. Lockar på den unge som är fri, tycker mig höra den svara någon gång, men den kommer inte.

Åker till biblioteket och lämnar igen en massa böcker. Får en fin Present av Anita och vi pratar om blåmesungarna.

När jag kommer hem är ungarna hungriga. Bär då ut ungarna i buren och börjar mata dem. När de kvittrar på vid matningen ser jag den fria ungen komma från toppen av vår största björk. Först flyger han upp på voljärtaket och sedan till enen där jag sitter och matar ungarna. Jag lockar på honom och då gapar han och ”dallrar” med vingarna. Det är bara att ta honom och återföra honom till de andra ungarna i buren. Min lättnad går inte att beskriva, jag vet att jag hade sovit dåligt i natt om han inte kommit tillbaka.

När alla ungar kommit in igen så sitter de på översta pinnen och sover med huvudet under vingen och lite uppburrade.

Under resten av kvällen är det en febril aktivitet på ungarna, de flyger mellan pinnarna, skuffar ner varandra med missnöjt kvitter som följd.

Jag börjar sätta fast deras mat på pinnarna och de börjar plocka i sig lite därifrån. Inser att nu är det verkligen dags att de börjar äta själva och inte blir handmatade jämt.

Nattar dem vid tiotiden.

Onsdagen den 20 juli 2005

Jag sov ändå inte bra i natt, troligtvis vaknade jag av regnet som formligen forsade ner, gudskelov utan någon åska. Gav ungarna mat klockan 8.00, ungarna var inte speciellt intresserade av mat. Tror att den äventyrliga dagen igår tog ut sin rätt så de var rätt trötta.

På förmiddagen videofilmar jag ungarna och vi filmar dem även vid utsläppet i voljären.

Den försigkomna ungen sticker ut efter ca 10 minuter. Han flyger högt upp i vår lönn och sitter och kvittrar. Det är gråmulet och lite kyligt ute. När ungarna vilar i träden burrar de upp sig och stoppar in huvudet under vingen. Jag plockar ut datorn och sitter och skriver dagbok ute.

Efter två timmar är rymlingen hungrig igen. Han sätter sig på taket till voljären och fladdrar med vingarna och hungerkvittrar. Självklart når jag inte upp. Jag lockar med mitt matljud men han sitter kvar. När jag går och hämtar stegen flyger han ner till enbusken så jag kan mata honom. Han får mat och sedan sätter jag in honom i voljären och nu stannar han kvar där. Ungarna pickar i björklöven och på stammarna, jag hoppas de hittar bladlöss och äter. Maken och dotter ska åka och handla, ber dem att köpa viltfågelfrön. Det finns inga viltfågelfrön i någon av affärerna, så maken köper hirskolvar och ”fröklockor”. Måste få tag i någon och fråga om jag kan ge dem det.

Vi satte upp buskar i voljären för att det skulle bli så naturligt som möjligt för ungarna, vi letade extra mycket efter buskar med bladlöss =)

Ungarna är ute till halv sex, sedan får de komma in. Matar dem och sedan sover de gott på sina pinnar. Försöker få tag i någon från viltrehabiliteringen, fick fram en hel massa namn och telefonnummer på Internet.

Den första jag ringer till tycker jag varit jätteduktig som har klarat alla fem ungarna men säger att det egentligen är förbjudet för privatpersoner att föda upp vilda fågelungar. Hon säger att jag inte ska bli rådlös om jag blir otrevligt bemött om jag ringer upp några andra viltrehabiliterare. En privatperson får bara ha vilda djur i fångenskap i högst 48 timmar. Svarar att ingen upplyst mig om detta fast jag pratat med både viltjour, viltrehabiliterare och Naturvårdsverket. De har bara sagt att jag är duktig som klarat ungarna så länge och att jag ska höra av mig och berätta hur det går. Kvinnan önskar mig lycka till och önskar att jag ska få behålla ungarna och själv släppa dem fria som belöning för mitt slit. Hon kan inte hjälpa mig med mina frågor inför frisläppningen och hur de ska lära sig att söka egen föda.

Hittar några telefonnummer hos ”fågelkatastrofhjälpen”, ringer först en kvinna som hänvisar mig till en man som ofta rehabiliterar fåglar. Mannen heter Sigvard och är jättetrevlig. Jag frågar om jag kan ge ungarna hirskolvar och det tycker han är jättebra. Jag kan även krossa mannagryn till ungarna. Du ger dem för bra mat, de kommer inte att flytta i första taget säger han. När jag berättar om hur ungarna såg ut och hur de utvecklats säger Sigvard att de troligtvis var 7-9 dagar gamla när jag tog hand om dem.

När de ska frisläppas ska vi lämna öppet till voljären så de kan flyga in och hämta föda i början, när de väl klarar sig själva kommer de inte mer. Då ska jag ge dem hirskolvar och krossade mannagryn. Han tycker även att jag redan ska hänga upp frön så de börjar äta själva. I det fria är det blåmespappan som lär ungarna söka sin föda, men eftersom vi har mycket blåmesar hos oss trodde han att ungarna skulle lära sig av dem. Jag berättar att en unge smiter varje dag och han skrattar och säger - det är väl uppe vid taket och det stämmer ju. Det kommer nog inte att bli några problem säger han som avslutning på vårt samtal och önskar mig lycka till.

Ger ungarna mat efter samtalet, de äter mycket nu. Sätter upp två hirskolvar i buren. Några ungar börjar nästan genast att picka i sig frön.

Fredagen den 8 juli 2005

Går upp klockan 6 för att ge ungarna mat men de är tysta och sover. Matade dem proppmätta klockan 23.30 så de är inte hungriga. Medan frukostkaffet kokar någon timme senare ger jag ungarna minst 30 maggottar, alla är pigga och krya. Ringer Biblioteket och frågar om de har Niklas Rådströms bok om Absint hemma, det har de inte men de ska fixa hem den åt mig. Sedan beger sig dottern och jag till affären och inhandlar en burk hundmat. I farstun hör jag hur ungarna piper och jag gör i ordning några maggottar och lite hundmat. Det går inte särskilt mycket i dem och tur var det. Det är nämligen uppblött torkad hund eller kattmat som de ska äta. Fick svar från Naturvårdsverket och de rekommenderar några hemsidor bl.a. ornitologiska föreningens hemsida. Efter en del kollande så hittar vi djurens ö, viltakuten och viltjouren och en hel del underföreningar. Ringer viltrehabiliteringen i Dalarna och får där en massa goda råd av en kvinna som heter Eva.

Nytt besök till affären och köper kattmat för kattungar, köttfärs har vi massor i frysen så det plockas fram, men Doggevit vitaminer finns inte i någon av våra affärer.

Nu är det hur lätt som helst att mata ungarna, de blir ordentligt mätta på uppblött kattmat och köttfärs varje gång jag matar dem. Det viktiga är att mosa kattkottarna så det inte finns någon hård kärna kvar.

Nu är det inte på något sätt jobbigt längre och jag slipper den förhatliga lukten av spån och maggots. Det är faktiskt så att jag oroar mig för att något är fel för att de piper så lite och så sällan. Vid matningen klockan 23.30 är det ingen som vill ha mat.

Har också börjat fundera på att försöka lämna bort dem när de är flygfärdiga. Jag vill ju inte att de ska hamna i magen på Gustav och jag tror att risken är stor om jag har dem hemma. Men nog hade det varit mysigt att få se dem kring fågelbordet till vintern. Jag är kluven - men deras bästa går först. Om de överlever så får vi se hur jag gör och om det finns någon som har lust att ta jobbet att försöka återbörda mesarna till det fria.

Lördag den 9 juli 2005

Vaknar klockan 6 och går in och försöker mata ungarna. Ingen vill ha någon mat utan de vill hellre sova. Värmer upp vatten i mikron och lägger i ”kattkottar” till svällning. Går sedan och lägger mig igen. Vaknar vid 9 och då är ungarna hungriga, alla fem är pigga och alerta. Har geggat ihop köttfärs och kattkottar till en smet så att de får i sig det de ska. Nu ligger de direkt i sitt bo och jag plockar bajsarna vartefter de kommer. Toalettpapperet som jag har nu är för mönstrat och jag tycker att de fastnat för mycket med sina små klor i mönstren.

Nu ser jag verkligen hur de utvecklas, alla ungarna har ögon och de blir dunigare för var dag som går. De är nu mätta i en och en halvtimme, ibland två mellan matningarna. Allt har lugnat ner sig och jag är inte heller lika rädd för att någon ska ligga död som jag var förut.

Söndagen den 10 juli 2005

Rutinerna för varje matning är att kolla upp att alla bajsat, att bajsen är vit och sitter ihop i en fast påse. Jag plockar bajsarna direkt och kollar att boet är snyggt utan bajs och matrester tre gånger om dagen. Maten hårdnar om den får ligga framme och fastnar på pincetten så det är svårt att få i ungarna maten. Nygjord mat slinker i lätt. Så jag börjar lägga in den i folie mellan matningarna.

Nu är ungarna mycket livligare och flaxar med sina små vingar och plockar sig när de ätit.

Ringer till Leif  och frågar om han kan ta ungarna fredag och lördag i nästa vecka. Jag behöver också låna fågelburen för nu är det bara fråga om dagar tills de vill se sig omkring. Leif med fru kommer över med buren och tittar på ungarna. Vi kommer överens om att jag ska köra upp ungarna på fredag förmiddag.

Börjar höra ett mera kvittrande ljud i pipet, ungarna börjar komma i målbrottet.

Måndagen den 11 juli 2005

Idag börjar maken jobba igen efter höskörden. När han åker fem över 7 hör jag ungarna pipa. Går upp och gör i ordning förvällda kattkottar och köttfärs. Ungarna är inte särskilt hungriga och jag trugar lite extra. Lägger märke till att deras bajspåsar nu har ett brunaktig slut mot svart tidigare. Undrar varför? Idag börjar man höra blåmeskvittret i pipet, det tar allt mer överhand.

Börjar ge ungarna levande magottar, tänker att de är så stora nu att de måste vänja sig vid levande föda. Varannan gång på eftermiddagen får de köttfärsblandning eller maggottar. Vid sista given av magottar gör jag en ny upptäckt. Det ligger minst 5 döda magottar i boet. Troligtvis har ungarna bajsat ut dem osmälta. Ser senare att så är fallet, när en unge bajsar ut sin vita blåsa kommer en död maggot med. De åt helt enkelt för mycket. Ungarna verkar ändå bli mättare och stå sig längre på maggot. Idag videofilmer jag dem med digitalkameran för att få med deras kvitter och pip. Har flera gånger idag varit orolig för en unge som jag tycker verkat dåsig och mindre aktiv och uppmärksam än de andra ungarna. Har noggrant räknat till fem bajsar vid varje matning för att se att ungen hänger med. Min man tycker ofta att jag ”målar fan på väggen för lätt” eller ”tar ut olyckor i förskott”, det återstår att se. Det som berör mig ,berör mig alltid djupt.

Tisdagen den 12 juli 2005

Går upp och ger ungarna maggottar till frukost vid 7, alla är pigga och alerta. Åker sedan till apoteket för att köpa kol åt hunden som har magsjuka. Kommer då på att apoteket säkert har hundvitaminer, men icke Doggevit. Apotekaren är snäll och ringer läkemedelsbolaget och kollar om Kafomavit vitaminer är jämförbart med Doggevit, det är den så jag inhandlar en burk.

Hemma lägger jag en tablett i morteln och pulveriserar den. Nu får de en nypa vitaminer när jag gör i ordning deras dagsranson med mat. Det är så varmt så ungarna ligger flämtande för sig själva för att stå ut. Flyttar över dem i fågelburen jag fått låna av Leif och så får de stå i skuggan på träbänken på trappen. Idag står ungarna upp och de piper nästan inte längre utan det kvittrar som bara sjutton. Dessutom fladdrar de med vingarna när de tigger mat. Bajsen är ömsom lösare och fastare med en brun eller svart sträng. Ger dem några maggottar flera gånger som komplement till maten. När de bara fick maggottar var bajsen fastare och det var alltid en svart sträng. Videofilmar deras kvitter/pip så att jag har det kvar. På kvällen matar jag dem ordentligt vid åtta, sedan åker jag och hunden och tar ett svalkande dopp i en och en halvtimme. När jag ska mata ungarna på kvällen är de trötta och vill inte äta särskilt mycket. Jag har ruckat på våra rutiner.

Jag och hunden tog ett härligt kvällsdopp...

Så gjorde även vår dotter och hennes kompis med våra hästar, våra hästar har alltid gillat att bada =)

Lokie och dotter på väg  ned i vattnet, bilden tagen i motljus.

Nu börjar det synas att ungarna är blåmesar.

Onsdagen den 13 juli 2005

Matar ungarna med maggots klockan 7, sedan gör jag i ordning köttfärs och kattkottar + vitaminer. Oftast när jag kommer så sitter ungarna utanför boet i höt. De ”dallrar” med vingarna när de vill ha mat, mer än de gjort förut. Idag plockar jag ut boet ur korgen och sätter det direkt på golvet i buren. Först har jag satt in fin sand på golvet. Ungarna är oftast ur boet var gång jag kommer för att mata dem. En unge beger sig ofta ifrån de andra och tittar ur genom den halvgenomskinliga botten, pickar på väggarna och det ser ibland ut som om den försöker sandbada. Den sitter för sig själv och tror nog den ska få mer mat när den sitter närmast mig hela tiden. Det är den mest försigkomna ungen.

Den försigkomna ungen.

Nu är de vakna mycket mer och kvittrar mycket. Det är bara när jag dyker upp som det blir lite ”hungerpip” i kvittret. De börjar också flaxa mer med sina vingar och när jag tar upp dem för att städa boet, så flaxar de gärna med vingarna. Nu gäller det att se upp så de inte flaxar iväg från handen och dimper i golvet.

Det vackra boet som blåmesmamman så noga har pillrat ihop är snart bara trasor kvar, det har gått sönder när jag letat maggottar, bajsar och annat skräp. Det är så vackert gjort och jag känner igen hårtussar och man från våra hästar. Även en gammal hönsfjäder är invävd och ull från fåren.

Så underbart söta.

Torsdagen den 14 juli 2005

Upp klockan 7 och ger ungarna mat, det blir maggots och köttfärs till frukost. Alla fem ungarna är pigga och alerta. Bajsarna ser bra ut men jag tycker att de börjar bli lösare när jag ska plocka dem. Gör sedan i ordning mat för dagen. Börjar oroa mig för att lämna bort dem fredag och lördag. Visserligen litar jag på Leif till hundra procent men jag undrar om ungarna är för hårt präglade på mig. Tänk om de inte äter om någon annan ska mata dem. Berättat mina farhågor för makenoch han säger – vi får väl ringa och kolla hur det går? Det stora problemet är att jag fyller år på lördag och vi måste åka in till Västerås både fredag och lördag. Fredag för att handla och lördag för att jag ska firas hos min mor. På söndag förmiddag kommer ungarna tillbaka.

Oroar mig också för att jag fäst mig så vid dem, det kommer att bli en sorgsen separation. Men jag står fortfarande fast vid att göra allt som är bäst för ungarna.

Jag med alla ungarna i handen  ♥

Idag inför jag en ny rutin, när jag ger ungarna mat håller jag maten nära näbben istället för att stoppa in den i näbben. Tre ungar är så glupska att de anammar metoden direkt och sträcker sig upp och tar maten från pincetten. Två får jag mata på sedvanligt vis.

Nu är jag helt övertygad om att jag har rätt. Jag har bytt ut två mål med köttfärs/kattkottblandning mot köttfärs/maggottar och ungarnas bajsar är då fasta och fina med en svart sträng. Flera gånger idag har bajsarna varit ”sladdriga” och bruna på gränsen till grönfärgade. Har även slutat med att ha folie runt köttfärsblandningen, det blir för vått och jag tror ungarna blir sämre i magen för det. De får ju inte vatten i det fria av sina föräldrar. Den vätska de får ingår ju i den fasta kosten.

Ser att Gustav varit i farten igen, när jag går ut för att titta på sonens nya bil kommer Gustav spatserande från ladugården, några svalor dyker ner och nästan slår honom i huvudet samtidigt som de skriker förgrymmat. Undrar om de krakarna har mist en unge?

Onsdagen den 6 juli 2005

Vaknar kvart i sex, ovanligt piggt hoppar jag upp ur sängen och börjar genast förbereda maten åt ungarna. Men det är bara två som är lite hungriga, de andra vill sova. Lägger mig igen och vaknar klockan nio. När jag tittar in i boet är det full aktivitet på alla ungarna, de får ett skrovmål med maggottar och rent toapapper.

Under förmiddagen så ser jag att burken med maggottar faktiskt är slut, har de verkligen ätit 250 stycken? Det står cirka på burken och det var nog betydligt mindre i den. Öppnar nästa burk och inser att det blir nog en dyr historia det här. Då trillar äntligen polletten ner – i fårhuset finns det ju alltid flugor. Fåren flyr fältet när matte kommer med en flugsmälla i högsta hugg så jag får arbeta helt fritt. Tyvärr försvinner hälften av alla ihjälslagna flugor ner i halmen, omöjliga att hitta. Med ca. 20 flugor går jag in och börjar mata ungarna. Men de blir definitivt inte mätta den gången på den tunna dieten, det är bara att hämta några maggottar. Åker till affären och införskaffar 1000 maggottar till.

Närstudie på ungarna

Jag ser redan hur de vuxit och att ögonen börjar öppna sig. Alla fem är pigga och rörliga, äter bra och bajsar. Jag ångrar inte att jag valde att ta hand om dem. Katten känner nog på sig att jag är något förgrymmad på honom, för jag har inte sett Gustav sedan jag tog in boet. Han har aldrig varit borta så länge någonsin.

Klockan 22.30 kommer Gustav hem kurrande och glad som om ingenting har hänt. Mitt hjärta smälter och han är förlåten.

Torsdagen den 7 juli 2005

Ungarna piper när jag vaknar, men jag är ändå orolig över att någon ska ligga död på morgonen. Glad ser jag att alla fem ungarna lever och de gapar hungrigt allihop. Ett skrovmål på maggottar bjuds dem till frukost. När första kaffekoppen är drucken så går jag ner till fårhuset och slår ett gäng flugor. Fåren är ute och äter frukost och slipper oroas av sin konstiga matte som slår i väggarna. Med god aptit äts cirka 30 flugor upp. Nu är de mätta i cirka en timme.

Mätt och belåten så ska Sara gå in i fårhuset och vila i svalkan...

Min man börjar tillverka en håv efter det jag uttryckt min önskan om en sådan. Tanken om en håv väcktes när jag gick morgonpinken med hunden. Dottern red ut sent i gårkväll och som vanligt hade hästen lämnat ”visitkort” i flera högar på marken, på varje hög satt det minst 50 flugor.

Det var lättare sagt än gjort att fånga insekter med håven, visst fick jag i ett antal feta flugor när jag slog över hästpruttarna, men att sedan få i dom i en plastpåse misslyckades helt. Skam den som ger sig, jag måste lära mig en teknik tänkte jag. Gick ut i hästhagen för att finna några rätt färska hästhögar. Hittade INGEN. Däremot hamnade det minst 5 bromsar i samlingen, allihop hade suttit på mig innan.

Idag är det 30 grader varmt och bromsarna är i högform.

Ungarnas aptit blir bara större och större, en burk maggot har ätits upp under mindre än ett dygn, plus ett oräkneligt antal flugor. Min dag har gått åt till att jaga insekter, klippa maggot och att mata fem ljuvliga små ungar. Gick ut på nätet och sökte på ”blåmes+mat”, ”blåmes+skötsel”, ”blåmesunge+mat”. Hittar återigen boken om blåmesungen Absint, nu finner jag något intressant, de skriver att de fött upp Absint med hundmat. Kollar författarnas ovanliga namn och tar reda på deras telefonnummer, ringer upp otaliga gånger men ingen som svarar. I morgon köper jag hundmat och börjar ge ungarna det i liten skala. Är lite nervös för det, men det ska förhoppningsvis gå bra. Har även skrivit till Naturvårdsverket och frågat om de vet vad jag kan ge ungarna. De har ju en sida om föräldralösa djur och fåglar.

Ungarna ser ut som en bukett "tulpaner" när de är hungriga ♥

Fick en förfrågan om hur man räddar blåmesungar, kommer här att lägga in mina dagboksinlägg och bilder från sommaren 2005 då jag lyckades rädda fem blåmesungar till vuxen ålder. Lycka till Kira....

Blåmesarna

Har förstått för ca två dagar sedan att blåmesarna återigen har ett bo i ventilen mot matkällaren. Är orolig för att Gustav (katten) också ska upptäcka det, måste sätta för kompostgrindar så att fåglarna kan flyga fritt ut och in i ventilen. Men nu brådskar höet och Maken måste även ha min hjälp när maskinerna ska kopplas på. På höskullen är det varmt och olidligt svettigt. Blåmesarna glöms bort i brådskan.

Såg i söndags morse vid femsnåret en av blåmesföräldrarna sitta med en liten nattfjäril i munnen och hoppa från gren till gren medan den kikade på den hoprullade och sovande Gustav. När kusten var fri flög den mot boet i ventilen.

Tisdagen den 5 juli 2005

Ser på morgonen att katten Gustav håller lite uppsikt mot gaveln med blåmesboet. Nu ska det bli av - jag ska sätta upp grindarna så fåglarna blir säkrare. Sagt och gjort jag bär dit grindarna och vad får jag se…… det ligger två döda blåmeskroppar utan huvuden nedanför ventilen. Herregud! Jävla katt! Jag måste i möjligaste mån försöka rädda ungarna. Trätande och svärandes över ”kattjäveln” springer jag in i huset, snor åt mig en pall och rusar ner i källaren. Det är lätt som en plätt att lirka ut boet helt ur ventilen. När jag bär upp det piper fem små nakna och ögonlösa knyten hela tiden. Ropar till min dotter att hon ska kolla på Internet vad blåmesar äter. Far ut som ett jehu, måste hitta något till krakarna att äta. Bråttom, bråttom, vet ju inte hur länge sedan det var ungarna fick mat.

Jag bor på en bondgård och hittar inte en enda jäkla fluga i stallet där hästarna står inne för att slippa undan den värsta hettan mitt på dagen, hästarna orkar inte med värmen och bromsarna.

Bortskämda som de är så vet de att när de sprungit några vändor i hagen så kommer vi och förbarmar oss över dem.

Nu börjar jag lugna ner mig, det här funkar inte, vad ska jag göra? Sportaffären säljer maggot, det kan jag ju köpa.

Hoppar in i bilen och åker till affären. Mycket riktigt så säljer de maggot, 250 larver för 25 kronor, köper två burkar. Överkomligt tycker jag. Fort hem, maggot tål inte värme, burkarna ska stå i kylskåpet, urrrrrkkk och fy vad äckligt. Plockar ut några maggottar i en kopp, nu ska ungarna få äta. Knäpper noga på locket och sätter en plastpåse om och virar den jättenoga, vill verkligen inte ha maggottar lösa i kylskåpet.

Så små och föräldralösa.

Alla fem ungarna är pigga och gapar stort och piper. Försöker lirka ner de slingrande maggottarna i de små näbbarna. Några äts faktiskt upp men lika många slingrar sig upp ur strupen på de små ungarna och trillar ner i boet. Med pincetten försöker jag lirka upp de motbjudande tingestarna från ung-högen. För varje maggot som åkt ner i magen på en av ungarna så kommer lika säkert som ett brev på posten en stor vit påse ut ur ändan på den. De ser lite roliga ut när de sätter ändan i vädret och bajsar.

Men tänk om jag ger ungarna för mycket mat eller för lite? Ringer Strömsholms djursjukhus för att få råd. Efter en ovanligt kort väntan (bara två samtal före) blir jag hänvisad till viltjouren och där får jag svar på mina frågor. Där pratar jag med en kvinna som heter Eva.

Om jag ger ungarna mat när de piper så blir det bra och är de mätta så gapar de inte heller, svårare var det inte.

På natten hålls ungarna varma av sin mor och det löser jag med en dubbelvikt yllefilt över korgen som boet placerats i.

Natti, natti

Nu ligger de på toapapper i sitt bo, det är lätt att byta efter varje måltid och efter det alla fem har bajsat. Vid en av bytningarna av papper hittar jag 5-6 maggottar som ligger och krälar under ungarna. Troligtvis så har flera av dem krälat ut ur ungarnas strupar. Nu införs en ny rutin, jag klipper av maggottarna på mitten (inte så äckligt som jag trodde) och det blir betydligt enklare att mata ungarna.

Matar ungarna ordentligt mätta klockan elva på kvällen och sveper filten om korgen. Allt blir lugnt och tyst.

Idag blev det ingen långsväng med hästen...Älgjakten har ju börjat och man bör hålla sig från skogen =(

Gick i skogskanten med hunden när jag kom hem, vet ju att jägarna kan se skillnad på häst, hund o människa mot en älg, men har fått lära mig att kulorna kan ändra riktning pga stenar, träd och dylikt...därför så många olyckor med allt skjutet utom älg!

När min man kom hem tog han oxå en sväng med hunden..han ropade på mig att jag skulle komma ut och se hur han löst problemet med motorvärmarsladdarna till våra bilar....slogs då av hur många småfåglar, mest blåmesar som flög fram och tillbaka mellan träden i närheten av oss...

Tror de väntar på mat sa jag...-ja! sa min man..de har börjat sälja fågelmatssäckar på Coop såg jag.. åker o köper direkt sa han...

Sååå...från och med idag ska fåglarna ha tillgång till mat hos oss fram till maj nästa år...

Att vi har så många blåmesar beror nog på att år 2005 tog vår katt Gurra båda blåmesföräldrarna som hade ett bo i en ventil i vårt hus...sprang då ned i källaren och drog ut ventilen...där låg fem små ögon och fjäderlösa ungar..tog ut boet och insåg att jag måste hitta föda till dem snabbt om de inte skulle dö...på en gård med mycket djur brukar det finnas flugor...men det var inte tillräckligt kan jag lova...det blev maggots från sportaffären, kattungars foder uppblöt och mosat med köttfärs...

För att göra en lång historia kort....skrev dagbok och tog bilder för var dag =)  och mot alla odds, lyckades jag få alla fem blåmesungarna att överleva och släppte ut dem till friheten på hösten...Ska nog se om något bokförlag vill ge ut den berättelsen,

De har stannat kvar hos oss...de är inte handtama, men de vågar sig mycket närmre än vilda fåglar...Deras ungar har oxå blivit kvar och präglats av sina föräldrar...så vi har många blåmesar här och som ni nog förstår är det min absoluta favoritfågel idag...Har så många underbara bilder och minnen av den sommaren 2005...

Så små och värnlösa de var när jag började sköta dem..mitt lilla barnbarn var oxå duktig att hjälpa farmor =)

Den nedersta bilden är det jag som sitter med alla fem i handen...

Undrar hur många bilder jag har på dessa ljuvliga små varelser...men så roligt det vara att tillbringa ett sommarlov med dem...även om jag fick gå upp 06:00 o mata dem och varannan timme efter det =)